Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
20 juni 2009 under Noterat | kommentera

NY skrift nr 2: Kunskapsbyggaren

Emma Emma

Förra veckan lanserades också en annan skrift, som jag medverkat i. Det intressanta med den, bortsett från de enskilda bidragen, är att den är en vänskrift, d v s en sådan som man brukar skriva till professorer som fyller år. Men den här gången är det en vänskrift till en sponsor. Det har jag aldrig varit med om förut.

Men så är det också någon som är helt unik, nämligen Åke Danielsson på Öhrlings PricewaterhouseCoopers. Han har precis gått i pension, och vi var ett antal personer som ville tacka honom för vad han gjort för oss, för forskningen, för kulturen och för kunskapsbyggandet.

Tänk om alla sponsorer representerades av någon som Åke, som alltid har värnat forskningens integritet, men också sett till att skapa förutsättningar för ett verkligt kunskapsutbyte mellan näringslivet och akademin.

Till exempel är det Åke som delvis är hjärnan bakom utmärkta Forskning i fickformat, som ser till att ny och intressant forskning sprids.

Således var det inte svårt att hitta folk som gärna ville skriva en text som gåva till Åke, och jag måste säga att det finns mycket intressant att läsa i skriften som snart ska gå att beställa här.

Bengt Kristensson Uggla, professor i Filosofi, kultur och företagsledning i Åbo, har till exempel två texter, varav den ena handlar om BILDNING i företagssammanhang. Ilinca Benson, min kollega, har en text om OMSTÄLLNINGEN FRÅN ANSTÄLLD TILL EGEN, som bland annat tar upp individualiseringen och kommodifieringens roll i sammanhanget. Bino Catasus, vid Stockholms universitet, har ett spännande kapitel om hur samhället har utvecklats. Från början stod PASSIONEN i centrum, sedan kom INTRESSET, och nu handlar allt om ANSVAR. För att nämna några av författarna. Själv skrev jag om ett gammalt kärt ämne, nämligen NÄTVÄRK – när relationerna blir så många att de till sist gör ont.

Kommentera
18 juni 2009 under Noterat | kommentera

Delad finansiering är inte alltid bäst

Emma Emma

Jag lovade ju att rapportera från Anna-Karin Brettell Grips disputation, men fastnade i flyttlådorna.

Anna-Karin disputerade på avhandlingen Funding and accountability: studies of a Swedish and a British chamber orchestra, som, precis som titeln säger, innehåller en jämförelse mellan en brittisk och en svensk kammarorkester samt en massa spännande teori.

Mycket förenklat kommer hon fram till att det inte alls är givet att det är bättre att ha flera finansiärer som den brittiska orkestern har. Tvärtom leder det inte sällan till intressekonflikte; till att mer tid går åt till att försöka hålla de olika finansiärerna glada och nöjda, och mindre tid därmed kan ägnas åt själva kärnverksamheten.

Därmed vänder Anna-Karin på de föreställningar som finns, bland annat i Kulturutredningen, om att delad finansiering skapar större oberoende och mer konstnärlig frihet. I själva verket kan det vara precis tvärtom.
Åtminstone för den enskilda organisationen, som redan har stöd.

(Lite annorlunda, vill jag lägga till, kan det förstås se ut för den som inte får offentlig finansiering. Då kan det vara bra om det finns alternativ.)

Avhandlingen innehåller en massa mer. Själv fastnade jag för de fylliga fallbeskrivningarna, som innehöll spännande detaljer från en kammarorkesters vardag. Samt inte minst för diskussionen om ”accountability”, som ju är ett av vår tids absoluta modeord – och som jag själv också är helt fixerad vid dessa dagar. Jag tror nämligen att det är en helt FÖRÖDANDE utveckling att vi börjar bli så rädda för att göra fel.

I ”the audit society”, som vårt samhälle träffande kallas, måste någon alltid hållas ansvarig, ”accountable”, och därför får inget gå fel. Därför måste det också mätas, kontrolleras, utvärderas och evidensbaseras i all oändlighet, och inget får lämnas åt slumpen eller åt det mänskliga omdömet.

På svenska fungerar det sämre, men på engelska är det en skillnad mellan ”accountability” och ”responsibility”. ”Accountability” handlar om extern kontroll och rutiner; ”responsiblity” om ansvarskänsla och moral. Inte minst brittiska Arts Council eftersträvar framför allt ”accountability”, vilket går ut över kvaliteten. Precis som Anna-Karin säger, kan man fråga sig om vi i Sverige inte också är på väg dit, och om vi inte också börjar måna om ”accountability”, och ofta på bekostnad av just ”responsibility”.

PS Det gäller inte enbart ledningen av konstnärliga organisationer, utan kan också gälla barnuppfostran. Nyligen ljög tonårssonen, och vi hamnade i en lång diskussion. Jag pekade på hans val. Antingen kan han ljuga, och då kan jag inte lita på honom, utan måste ta till regler och kontroll. Eller så kan har vara ärlig, och vi kan bygga vår relation på respekt och förtroende, och slippa regler och kontroll. Så enkelt – och svårt – är det.

Kommentera
17 juni 2009 under Noterat | kommentera

Det finns fler exempel

Tobias Tobias

Ibland får jag frågan om vad jag sysslar med. Egentligen. Och vad är kulturekonomi?

Igår uttalade jag mig om fanfinansiering (crowdfunding) i SvD. Idag säger jag en del i DN om festivaler och konserter, utifrån vad vi skrivit här på Kulturekonomi.

Hur kan jag säga något så vitt skilda saker? Och det finns ytterligare exempel på vad som ryms i lådan.

För det första lär man sig vissa metoder efter ett tag och de kan användas på många områden. För det andra är jag genuint intresserad av flera aspekter inom kultursektorn – och samhällsutvecklingen generellt. Det innebär att jag inte sätter några gränser för vad jag undersöker, såvida det finns ett antagande om att jag kan bidra till att tillföra något som inte fanns där tidigare. Jag har också en del hjälp av duktiga medarbetare. Johan Scheele gjorde till exempel mycket av jobbet bakom festivalstudien.

Vilket föranleder mig att smyga in en förfrågan – mot bakgrund av några förändringar i höst – om någon är intresserad av extrajobb (student?) eller kanske lite mer än så. Mejla i så fall tobias[at]qnb.se.

***

Hur som helst, om jag ska summera svar på frågan vad det för mig innebär att arbeta med kulturekonomi, eller vad jag gör, egentligen – låt mig utgå från vad jag sysslar med just nu:

  • Jag jobbar febrilt med att slutföra en utredning om incitament för att stimulera filmproduktion i Europa. Det är dagens huvudfokus.
  • Idag lämnar jag och forskare vid Malmö högskola och Internationella handelshögskolan i Jönköping in en ansökan för forskningsprojektet ”Boken, berättelsen och pengarna”. Vi vill utforska den strukturomvandling som bokbranschen just trätt in i.
  • Jag har börjat fundera kring en krönika som jag ska skriva för Svensk Scenkonst nästa vecka. Mina medarbetare har börjat sammanställa underlag om hur teatrar och orkestrar arbetar med social media.
  • Vi går på högtryck för att slutföra essäsamlingen ”Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor”, liksom att sjösätta webbplats och göra videointervjuer med författarna. (Vilket innebär att jag idag läst en nyinkommen text, sett över formen för inlagan och diskuterat allt från förköpserbjudanden, inköp av videokamera till hur specialdesignade pikétröjor ska se ut.)
  • Igår lämnades en ny version av en rapport om forskning om upplevelseindustrin. Möte kring detta imorgon.
  • Två intressanta förfrågningar har inkommit. Tankar kring samband ska kluras ut. Offerter ska skrivas.
  • Jag noterar ett negativt besked på en, enligt mig själv, kanonidé som jag har kring en bok om kulturföretagande. Hmm, boken behövs – det måste till en annan lösning.
  • Sedan är det förstås en kontinuerlig omvärldsanalys som rullar, inte minst för Kulturekonomis analysbrev. Sista numret före sommaren kommer onsdagen 1 juli, bl.a. med rapport från Almedalen där jag medverkar vid två seminarier.

Den som vill läsa mer om mätningar av kultur kan kika på mitt kapitel i skriften ”Kultur och samhällsnytta” från SparbanksAkademin. Den trycks just nu, men kommer snart kunna beställas här. Emma har skrivit inledningskapitlet och varit involverad i skriften generellt.

Kommentera
16 juni 2009 under Analys | kommentera

Skillnaden mellan nu och då

Tobias Tobias

Idag skriver SvD om s.k. crowdfunding, dvs när många är med och finansierar. Jag är citerad.

Det är ett ämne som jag följt sedan jag skrev om den brittiska gruppen Exile Inside för sju år sedan. Det känns som en evighet på flera sätt. De sålde ”medlemskap” till nya skivor och deras metod gav en bild av möjligheter bortom storbolagen. Numera finns mängder av sådana artister – och andra kulturföretagare – som gör det mesta själva och drar nytta av internets möjligheter till marknadsföring och distribution.

Exile Insides metod var inte ny då heller, men med internets första steg gav den en god bild av vilka möjligheter som fanns för att nå ut till fans. Skillnaden var att de som gick in med pengar investerade - inte donerade eller förköpte – en hyfsad summa; 500 pund.

Tanken att det är mängden av fans som gör skillnad med små summor vardera hade inte satt sig – och, viktigare, tekniska hjälpmedel av typen MySpace, Facebook eller Twitter hade inte skapats, och bloggverktygen hade precis börjat nå en publik.

Rubriken på artikeln, i Expressen kultur, var dessutom ”Ta cd:n dit man kommer”. Den hade såklart varit omöjlig idag: synen på hur musik ska distribueras har äntligen förändrats (även om cd-skivorna fortfarande dominerar som distributionsform). Från den brittiska duons webbplats såldes cd-skivor, liksom t-shirts och signerade utgåvor av både skivor och affischer.

Idag finns också mängder av exempel på fan-funding. Här är två länkar för den (artist) som vill kika mer:
>> Fan-Funding & Donation Sites: 9 Ways to Raise Money for Your Next Music Project
>> 5 Community Building Twitter Apps for Bands and Musicians

Sedan kan vi gå ännu längre tillbaka och tänka inget nytt under solen. Dels har ju föreningar och med dem medlemskap funnits i många år. Dels tycker jag att det är relevant att betrakta skattefinansierade verksamheter som crowdfunding också; även om vi inte har valet att inte betala skatt och låter framröstade företrädare (politiker) styra hur pengarna ska satsas.

Klicka här för att läsa den gamla artikeln om Exile Inside. (Artikeln var för övrigt en av de sista jag skrev innan jag lämnade journalistrollen.)

Kommentera
16 juni 2009 under Noterat | kommentera

NY AVHANDLING i kulturekonomi

Emma Emma

I dag är en stor dag. I dag disputerar Anna-Karin Brettell Grip på avhandlingen ”Funding and Accountability. Studies of a Swedish and a British chamber orchestra”.

Den är superintressant och jag kommer att berätta mer efter disputationen, men klipper tills vidare ur pressmeddelandet:

Hur och av vem kulturverksamhet ska finansieras är en evigt aktuell fråga. I Sverige vilar den nyligen utkomna Kulturutredningen SOU (2009:16) på antagandet att ett större antal finansieringskällor skapar större konstnärligt oberoende för orkestrar, teatrar och andra kulturutövare. Den brittiska modellen används ofta som förebild där statlig och privat finansiering ofta utgör lika stora delar i kulturorganisationers finansiering. Men vilka effekter har egentligen själva typen av finansiering för en konstnärlig verksamhet? Spelar det någon roll varifrån pengarna kommer, och i så fall vilken?

Anna-Karin Brettell Grip vid Handelshögskolan i Stockholm har i sin avhandling undersökt de långsiktiga konsekvenserna av olika typer av finansiering för en svensk och en engelsk orkester.
– Trots att den engelska orkestern hade en avsevärt mycket lägre andel statlig finansiering än den svenska, och en stor andel finansiering från privata sponsorer, var de till synes ännu mer beroende av den statliga finansieringen, säger Anna-Karin Brettell Grip. Eftersom den låga andelen statlig finansiering innebar högre krav på självförsörjning, blev utrymmet för att ta risker i den konstnärliga verksamheten i den engelska orkestern nära på obefintlig.

I båda orkestrarna fanns en långsiktig kostnadsutveckling som plötsligt och regelbundet skapade finansiella kriser. I dessa kriser var orkestrarna ofta tvungna att tillfredsställa finansiärers kortsiktiga krav, på bekostnad av mer långsiktiga och nyskapande projekt. Än mer komplicerat blev det i den engelska orkestern då flera lika viktiga finansiärer med mycket skilda intressen skulle tillfredsställas samtidigt.

– En finansieringsstruktur med flera olika typer av finansieringskällor skapade också en större splittring internt i det engelska fallet. För att till leva upp till alla intressenters olika krav fick orkestern dela upp den värdeskapande processen och erbjuda flera olika produkter. Den svenska orkestern hade i finansiella kriser valt att hålla alla resurser samlade och göra en elitistisk satsning. Detta gjorde orkestern starkare i kriser som följde genom att de på ett tydligt sätt kunde definiera sig som organisation och rättfärdiga sin fortsatta existens i relation till finansiärer och huvudmän, säger Anna-Karin Brettell Grip. Detta förutsatte dock ett större operationellt oberoende i relation till finansiärer.

Avhandlingen pekar på en generell trend i samhället mot ett ökat användarfokus, där endast det som fyller en tydlig och mätbar funktion för någon eller flera mottagare har ett existensberättigande.

För ytterligare information, vänligen kontakta:
Anna-Karin Brettell Grip
E-post: anna-karin.brettellgrip@hhs.se

Kommentera
15 juni 2009 under Noterat | kommentera

Dagens mest intressanta…

Emma Emma

tes var att det finns en lång pirattradition i Sverige och att det är just som pirater vi alltid har gjort oss kända utomlands, från vikingarna över – och det är här det blir intressant – företag som Ikea & H&M, som åtminstone delvis byggt sina affärsmodeller på just piratkopiering – till dagens Piratparti.

artikel stod att läsa i Aftonbladet. Ännu en gammal kursare från Handels, Alexander Bard, och Jan Söderquist skrev utmärkt om att en del av dagens psykiska problem orsakas av interaktiviteten i samhället. Jag kan inte annat än hålla med, och har ju själv skrivit om ”nätvärken”; om den smärta som drabbar oss när relationerna blir för många. Nu senast i en liten skrift som lanserades i onsdags, och som ser ut såhär (tyvärr hittar jag ingen annan länk än till omslagsbilden…).

idiotföretag är SEB. I fredags drog de av misstag 127 000 kronor för mycket från mitt konto. I förmiddags fick jag – efter diverse påtryckningar – tillbaka dem, men inte den minsta tillstymmelse till ursäkt. Snarare tvärtom. Och först erkände de inte ens att de hade gjort fel. Man trodde att de vid det här laget hade fattat att de var in ”the business of trust”. Behöver jag berätta om att jag nu är i full färd med att skriva diverse brev – samt, förstås, byta bank?

Kommentera
15 juni 2009 under Analys, Noterat | kommentera

Jack Bauer och Barack Obama

Tobias Tobias

Minns ni ”24” och Jack Bauer? Jag har ett speciellt förhållande till den tv-serien, efter en febrig popkulturell upplevelse ihop med första säsongen för ett gäng år sedan.

Det var en mörk hösthelg på Öland och första gången jag såg en tv-serie på det sättet som en dvd-box möjliggör: man behöver inte vänta en vecka på nästa avsnitt. Det blev nio avsnitt första dagen och fem andra och cliffhanger fick en definition.

Ståtlig och förtroendeingivande president var David Palmer. Dessutom var han svart – och inför fjolårets amerikanska presidentval var det flera kommentatorer som pekade på att popkulturen gått i täten för att visa att en svart president inte är en omöjlighet.

Jag tror inte man ska underskatta den typen av kollektiva erfarenheter som ett massmedium kan skapa. Och jag gillar att det sitter manusförfattare där ute som vid sidan av huvudhandlingarna försöker utmana och lägga in subtila referenser och inslag.

I helgen såg jag två avsnitt av ”24” – från säsong 7(!) – och upplevelsen kan väl knappast längre beskrivs som febrig (inte för att försvara mig utan bara konstatera: det är märkligt vad man ägnar sig åt när man inte känner att man orkar något annat). Men det intressanta i sammanhanget är att presidenten är en kvinna – dessutom, åtminstone i de avsnitt jag såg, sympatisk och en god ledare.

Det är fel att säga att ”masskulturen” går i täten – men det är den som får störst genomslag och är därför en viktig del för att påverka våra mentala bilder.

Kommentera
14 juni 2009 under Noterat | kommentera

En amerikansk variant av rondellhund

Emma Emma

0612092monster1

Tyvärr är konstnären/förövaren dömd till böter i North Carolina, men vore jag Vägverket, skulle jag genast anställa honom. Tänk vad glad man skulle bli om en liknande gubbe stod i Södertunneln eller på Centralbron eller någon annanstans där det i sommar råder vägarbeten.

Kommentera
13 juni 2009 under Noterat | kommentera

IKEA?

Emma Emma

Känner mig ambivalent till Ikea på Liljevalchs – och verkar inte vara ensam om det. Stefan Eklund och Erica Trejs i Svenska Dagbladet; Bo Madestrand i Dagens Nyheter, alla konstaterar de att det är knepigt att Ikea har sponsrat och att det inte förekommer mycket till problematisering i utställningen. Men ingen går riktigt hårt åt hela idén.

Det är i sig intressant. Det säger en del om hur tidsandan har svängt. Minns till exempel Ikea på Kulturhuset och Sony på Moderna, och vilket liv det blev då.

I dag präglas bemötandet av just AMBIVALENS.

Man kan undra hur det kommer att se ut om tio år. Kommer vi då helt att acceptera att storföretag betalar för att ställa ut sina produkter på offentliga kulturinstitutioner? Eller slår pendeln tillbaka?

Själv har jag inte sett utställningen, och har faktiskt ingen större lust att göra det heller. Ikeas historia har man ju hört till leda, i alla fall om man som jag arbetar i handelsmiljö där hyllningarna till företaget aldrig upphör. Ikea och Ingvar är och förblir företagandets IKONER, och det är väl en av anledningarna till att det inte känns särskilt spännande med en utställning som inte problematiserar detta faktum.

Dessutom är jag inget fan av deras produkter, utan tänkte senast i går – när min enda kvarvarande Ikea-bokhylla gick sönder i flytten – att målsättningen är att inte en enda till pryl eller pinal från Ikea ska komma in i nya lägenheten.

Jag gillar nämligen KVALITET, och tycker att Ikea har bidragit till att förstöra kvalitetstänket i samhället; att de har varit med och skapat en slit- och slängmentalitet, som på sikt är förödande.

Till förra lägenheten gjorde jag missen att köpa ovan nämnda bokhylla, en soffa och ett par sängar. Drygt fem år senare har alltihop gått sönder. Det är ju inte klokt!

Jag jämför till exempel med mina föräldrar som köpte hela sitt möblemang när de gifte sig för drygt femtio år sedan – och det håller än!

Vart tog kvaliteten vägen i vårt samhälle? När blev det fult att tänka i termer av kvalitet – och varför? Är det för att kvalitet ses som något uteslutande och elitistiskt? Varför tog till exempel Kulturutredningen bort kvalitetsmålet?

För mig handlar kvalitet alldeles uppenbart om BESTÄNDIGHET, och det är den som alltför ofta saknas i fallet Ikea.

Jag tror dessutom att Ikea, med flera, har bidragit till att skapa ett ekonomiskt feltänk; fått oss att tro att det är viktigt att kunna köpa billigt NU, när det i själva verket är priset över tiden som betyder något. Jag skulle vilja se vad det egentligen kostar samhällsekonomiskt, särskilt om man tar hänsyn till miljöaspekterna.

PS För en diskussion om kvalitet och beständighet, läs förresten Dan Jönssons krönika:

När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt arbete frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?

Det är frågan.

En reaktionär fråga, säger någon. Men tänk en gång till. Att ställa frågan om ett verks beständighet är inte att vända sig mot det förflutna, utan mot framtiden: Kommer det här att förändra något?

Kommentera
12 juni 2009 under Noterat, Utblick | kommentera

Gästbloggande & kulturekonomisk historia

Emma Emma

Från och med i dag kommer jag att gästblogga hos Riksbankens Jubileumsfond (RJ). Det kommer inte att handla specifikt om kulturekonomi, utan snarare om forskning och om att vara forskare mer generellt. En liten inblick i laboratoriet, med andra ord.

RJ kommer alltid att ha en särskild plats i mitt – och många forskares – hjärta. De har vågat stötta projekt som varit i sin linda och hjälpt till att bygga upp kunskap på nya, spännade fält. Som det kulturekonomiska, till exempel. De har fyllt lite samma roll som Stiftelsen framtidens kultur har gjort på kulturens fält.

Inte minst viktigt var att de finansierade det så kallade ”Flow-programmet”, som vi bedrev under åren 2000 – 2006. Vi var dryga tjugotalet forskare på tre ekonomiska institutioner vid Handels, Stockholms universitet och KTH, som ägnade oss åt konst, kultur och estetik. Några såg till konsten och kulturens ekonomi, andra till ekonomins kultur och estetik, och åter andra till mötet och gränslandet mellan fälten. Sammanlagt fick vi – om jag räknar rätt – fram fjorton (14) doktorsavhandlingar – och jag vågar påstå att utan Flow hade aldrig det kulturekonomiska forskningsfältet kunnat växa sig såpass starkt som det är i dag.

Vi är också många som har haft Flow som bas, och har RJ att tacka. Jag själv, förstås; Alf Rehn i Åbo, som vi många gånger har refererat till; Ivar Björkman på Konstfack, som likaså har figurerat här; Katja Lindqvist och Marja Soila-Wadman i Växjö, som tillsammans med Kalmar är centrala på det kulturekonomiska fältet; Ann-Sofie Köping vid Södertörn, som startat och driver Konst, kultur och ekonomi- samt nya Kultur och entreprenörskapsprogrammet; Jenny Lantz vid Handels, mångbegåvade Bertil Guve vid KTH, och många, många fler. Alla var vi med i Flow, under ledning och inspiration av bland andra Monsieur Kulturekonomi lui-même, Pierre Guillet de Monthoux.

Att jag gästbloggar för Riksbankens Jubileumsfond betyder dock inte att jag kommer att lämna Kulturekonomi.se. Inte minst avser jag att hålla er uppdaterade kring vad som händer på den internationella ”arts management-konferensen” AIMAC, som äger rum i Dallas i månadsskiftet juni/juli.

PS Tekniska problem – eller min dysteknologi (eller vad det nu heter) – har gjort att det inte har blivit några inlägg på RJ-bloggen än. Men håll ut! De kommer förhoppningsvis under eller efter helgen.

Kommentera