Fredagskvällen ägnades åt första besöket på Peace&Love-festivalen i Borlänge, numera Sveriges största* rockfestival. Jag blev inbjuden dit för att medverka i en panel om musik, politik och musikbransch under konferensen Trigger.
Min tes, som jag avslutade med, var att det inte finns något annat område i samhället där diskrepansen är så stor mellan politiskt engagemang och folkets intresse för området. Musik spelar en stor roll i många människors liv: från början till slut. I sorg, i glädje, i vardag.
Framför allt märks denna skillnad för pop- och rockområdet (populärmusiken). Att den blivit så styvmoderligt hanterad i Sverige beror på, är min analys, att från kulturhåll har man sett att ”musikindustrin” skött sig själv och från näringspolitiskt håll har området var för litet att engagera sig i. Undantaget är förstås pratet om det svenska musikundret med uppblåsta siffror – forskaren Kim Forss skrev uttryckligen i sin första ESO-utredning att siffrorna för de olika exportslagen inte fick adderas till en summa, men gjorde det själv i senare uppdateringar – och Pagrotskys vurm för tio år sedan. Med minskad skivförsäljning och färre svenska stjärnor dog detta under. Detta kan inte heller ses som något annat än en sidonotering.
Svårigheten är för det första att musikbranschen berör så många departement. Jag räknar till sju: utbildning, kultur, näring, utrikes, justitie, finans.För det andra är musikbranschens organisationer många och splittrade. Någon nämnde att det finns 14 organisationer som skulle kunna samlas. Framskridna försök för detta finns också nu.
För det tredje har musikbranschen på sistone framför allt betett sig som besvikna småungar: en känsla av att ha blivit svikna, tjuriga och med kravlistan i handen. Rätt väg framåt måste i stället vara att peka på hur mycket man bidrar med och hur många som är engagerade i musik på olika sätt, och på så sätt höja musikens status. Jag tror dock att musikbranschen gör ett misstag om den strävar efter att involvera sig alltför mycket med kulturpolitiken, även om några utvalda delar bättre bör integreras med denna. Kulturpolitiken är trots allt – tyvärr! – rätt svag och vad man vinner där lär man förlora på minskad effektivitet i vissa marknadsmekanismer som jag tror inte skulle behöva korrigeras av en kulturpolitik.
* Att P&L blivit störst var svårt att begripa: stelt program med nästan bara bredbent och vitt, och inte alls samma härliga sommarkänsla i park och vid sjö som på Hultsfred. I Borlänge är man mitt i stan och hänger på parkeringsplatser. Att den blivit så stor beror förstås på att mycket också bra – deras olika teman till exempel – men gissningsvis också på den stora andelen locals.