I dallrande Dallas (i dag 43 grader och strålande sol) tillbringar vi dagarna på luftkonditionerade museer. Något annat finns inte heller att göra i Downtown Dallas där vi bor. Här finns inga affärer, ingen shopping, utan enbart KULTUR. Massvis av kultur.
Kanske är kultur inte det första man förknippar USA och Texas med, men ett besök i Dallas vänder upp och ned på föreställningarna. I Dallas är snarare kulturen och kulturinstitutionerna TEXAS-SIZED.
Dallas utsågs också i år av New York Times till nr 17 av alla resedestinationer i världen (svenska Fjällnäs hamnade för övrigt på 6:e plats, tack vare konstintresserade gamla Carnegiechefen Lars Bertmar som tagit över högfjällshotellet där).
Dallas kvalade framför allt in på kulturkvoten och har USA:s, till ytan, största konst- och kulturcentrum. Hela nitton (19) kvarter mitt i stan. Det är gigantiskt och ska snart bli ännu större när Dallas Center for Performing Arts, med bland annat Rem Koolhaas nya scenkonstbyggnad Wyly Theater (efter mecenaten, såklart), står klart. Jag ser fram emot att få besöka bygget om ett par dagar.
Redan nu är dock området enormt och hyser en mängd museer och andra kulturinstitutioner. Nästan för många, och för stora, för min smak. Jag föredrar egentligen det mindre, mer fokuserade formatet.
Dagens höjdpunkt var istället Philip Johnsons lilla Thanksgiving-kapell. Dels för byggnadens skull, dels för idén om en kontemplativ plats mitt i stan, dit såväl troende som icke-troende är välkomna. En sådan plats saknar jag i Stockholm.
Och även i går var det raka motsatsen till Texas-sized kultur som gällde för vår del. Sixth Floor Museum som, precis som det låter, är ett museum på sjätte våningen – där Lee Harvey Oswald stod när han sköt John F. Kennedy.
Innan vi gick dit, tänkte jag att det hela var lite absurt. Skulle vi skapa ett museum tillägnat mordet på Olof Palme? Eller kanske ett på NK, till Anna Lindhs ära?
Efter att ha varit på Sixth Floor Museum är jag dock villig att tänka om. Inte minst efter att ha väntat i evigheter på Tonåringen, som lyssnade igenom vartenda ord av audioguiden, läste alla texter, såg alla filmer, studerade alla bilder och efteråt var helt uppfylld. Och då inte enbart av mordet och de efterföljande konspirationsteorierna, utan minst lika mycket av JFK:s politik och 1960-talets historia.
Ett museum som kan åstadkomma ett sådant intresse hos en tonåring är det svårt att inte gilla!