Medan Tobias twittrar, funderar jag över mejlens framtid. I likhet med Adam Erlandsson i SvD drabbades jag nämligen av en mejltsunami i morse, efter bara några få dagars frånvaro. Jag vågar inte tänka på hur det ska bli efter semestern…
Det har tagit mig nästan hela dagen att ta mig igenom skörden – och så tycker jag allt oftare att det är. Mejlen tar bara mer och mer tid – och snart är det ohållbart.
Någonstans är det fel. Kanske ligger normerna i otakt med mediet. Eller också är det bara jag som inte förstår hur man bär sig åt. Kanske ska man bara strunta i att svara. Eller bara svara på dem som kommer från folk man känner. Eller? Hur gör man?
Twittra känns inte som ett alternativ. Dels måste man skriva kort, vilket jag inte kan, dels är det alldeles för mycket envägskommunikation, vilket ger mig ångest.
Dessutom blir det ju så lätt narcissistiskt, precis som Ulrika Milles skrev i morse. Alltihop. Bloggandet. Fejandet. Twittrandet. Och lite desperat: HALLÅ, HÄR ÄR JAG! SE MIG!
Jag märker själv hur jag delar med mig av små detaljer ur mitt liv, bara för att jag inte har någon nära att berätta dem för.
Kanske är det typiskt kvinnligt. Jag är ju van att relatera via mig själv och mitt privatliv, och då kan det bli konstigt när allt är offentligt.
Kanske är det lättare att vara man i de nya medierna, och uppfostrad till att relatera på ett annat sätt, via diskussioner om musik och dataspel, till exempel.
Mejlen är på så sätt annorlunda. Mejlen är privat istället för offentlig; mejlen är mellan mig och dig, mellan jag och du, för att tala Buber.
Åtminstone så länge man svarar, trots att man egentligen inte hinner.