Jag lovade ju att rapportera från Anna-Karin Brettell Grips disputation, men fastnade i flyttlådorna.
Anna-Karin disputerade på avhandlingen Funding and accountability: studies of a Swedish and a British chamber orchestra, som, precis som titeln säger, innehåller en jämförelse mellan en brittisk och en svensk kammarorkester samt en massa spännande teori.
Mycket förenklat kommer hon fram till att det inte alls är givet att det är bättre att ha flera finansiärer som den brittiska orkestern har. Tvärtom leder det inte sällan till intressekonflikte; till att mer tid går åt till att försöka hålla de olika finansiärerna glada och nöjda, och mindre tid därmed kan ägnas åt själva kärnverksamheten.
Därmed vänder Anna-Karin på de föreställningar som finns, bland annat i Kulturutredningen, om att delad finansiering skapar större oberoende och mer konstnärlig frihet. I själva verket kan det vara precis tvärtom.
Åtminstone för den enskilda organisationen, som redan har stöd.
(Lite annorlunda, vill jag lägga till, kan det förstås se ut för den som inte får offentlig finansiering. Då kan det vara bra om det finns alternativ.)
Avhandlingen innehåller en massa mer. Själv fastnade jag för de fylliga fallbeskrivningarna, som innehöll spännande detaljer från en kammarorkesters vardag. Samt inte minst för diskussionen om ”accountability”, som ju är ett av vår tids absoluta modeord – och som jag själv också är helt fixerad vid dessa dagar. Jag tror nämligen att det är en helt FÖRÖDANDE utveckling att vi börjar bli så rädda för att göra fel.
I ”the audit society”, som vårt samhälle träffande kallas, måste någon alltid hållas ansvarig, ”accountable”, och därför får inget gå fel. Därför måste det också mätas, kontrolleras, utvärderas och evidensbaseras i all oändlighet, och inget får lämnas åt slumpen eller åt det mänskliga omdömet.
På svenska fungerar det sämre, men på engelska är det en skillnad mellan ”accountability” och ”responsibility”. ”Accountability” handlar om extern kontroll och rutiner; ”responsiblity” om ansvarskänsla och moral. Inte minst brittiska Arts Council eftersträvar framför allt ”accountability”, vilket går ut över kvaliteten. Precis som Anna-Karin säger, kan man fråga sig om vi i Sverige inte också är på väg dit, och om vi inte också börjar måna om ”accountability”, och ofta på bekostnad av just ”responsibility”.
PS Det gäller inte enbart ledningen av konstnärliga organisationer, utan kan också gälla barnuppfostran. Nyligen ljög tonårssonen, och vi hamnade i en lång diskussion. Jag pekade på hans val. Antingen kan han ljuga, och då kan jag inte lita på honom, utan måste ta till regler och kontroll. Eller så kan har vara ärlig, och vi kan bygga vår relation på respekt och förtroende, och slippa regler och kontroll. Så enkelt – och svårt – är det.