Känner mig ambivalent till Ikea på Liljevalchs – och verkar inte vara ensam om det. Stefan Eklund och Erica Trejs i Svenska Dagbladet; Bo Madestrand i Dagens Nyheter, alla konstaterar de att det är knepigt att Ikea har sponsrat och att det inte förekommer mycket till problematisering i utställningen. Men ingen går riktigt hårt åt hela idén.
Det är i sig intressant. Det säger en del om hur tidsandan har svängt. Minns till exempel Ikea på Kulturhuset och Sony på Moderna, och vilket liv det blev då.
I dag präglas bemötandet av just AMBIVALENS.
Man kan undra hur det kommer att se ut om tio år. Kommer vi då helt att acceptera att storföretag betalar för att ställa ut sina produkter på offentliga kulturinstitutioner? Eller slår pendeln tillbaka?
Själv har jag inte sett utställningen, och har faktiskt ingen större lust att göra det heller. Ikeas historia har man ju hört till leda, i alla fall om man som jag arbetar i handelsmiljö där hyllningarna till företaget aldrig upphör. Ikea och Ingvar är och förblir företagandets IKONER, och det är väl en av anledningarna till att det inte känns särskilt spännande med en utställning som inte problematiserar detta faktum.
Dessutom är jag inget fan av deras produkter, utan tänkte senast i går – när min enda kvarvarande Ikea-bokhylla gick sönder i flytten – att målsättningen är att inte en enda till pryl eller pinal från Ikea ska komma in i nya lägenheten.
Jag gillar nämligen KVALITET, och tycker att Ikea har bidragit till att förstöra kvalitetstänket i samhället; att de har varit med och skapat en slit- och slängmentalitet, som på sikt är förödande.
Till förra lägenheten gjorde jag missen att köpa ovan nämnda bokhylla, en soffa och ett par sängar. Drygt fem år senare har alltihop gått sönder. Det är ju inte klokt!
Jag jämför till exempel med mina föräldrar som köpte hela sitt möblemang när de gifte sig för drygt femtio år sedan – och det håller än!
Vart tog kvaliteten vägen i vårt samhälle? När blev det fult att tänka i termer av kvalitet – och varför? Är det för att kvalitet ses som något uteslutande och elitistiskt? Varför tog till exempel Kulturutredningen bort kvalitetsmålet?
För mig handlar kvalitet alldeles uppenbart om BESTÄNDIGHET, och det är den som alltför ofta saknas i fallet Ikea.
Jag tror dessutom att Ikea, med flera, har bidragit till att skapa ett ekonomiskt feltänk; fått oss att tro att det är viktigt att kunna köpa billigt NU, när det i själva verket är priset över tiden som betyder något. Jag skulle vilja se vad det egentligen kostar samhällsekonomiskt, särskilt om man tar hänsyn till miljöaspekterna.
PS För en diskussion om kvalitet och beständighet, läs förresten Dan Jönssons krönika:
När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt arbete frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?
Det är frågan.
En reaktionär fråga, säger någon. Men tänk en gång till. Att ställa frågan om ett verks beständighet är inte att vända sig mot det förflutna, utan mot framtiden: Kommer det här att förändra något?