Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
6 juni 2009 under Noterat | kommentera

Hornsgatan är Stockholms Hollywood Boulevard

Emma Emma

Nu är det äntligen dags. Efter många, långa månader av väntan ska vi äntligen flytta. Visserligen bara tre och ett halvt kvarter, men ändå. Lagom tills medelåldern verkligen inträder, ska jag få ett alldeles eget rum! Jippie!

De senaste fem åren har jag bott i vardagsrummet. Det har varit helt OK, men med en tonåring i huset börjar det kännas lite trångt.

Nu ska vi flytta från en 2:a till en 3:a. Från 142 till 258 kubikmeter. Från modernt till sekelskifte.

Låter bra, eller hur?

Fast också från kastanjerna på Swedenborgsgatan, en av Stockholms mest hyllade gator. Eller som DI skrev häromveckan:image_006

Den här delen av Swedenborgsgatan, nära Mariatorget, är Söders och kanske Stockholms absolut skönaste kvarter. Det är parisiskt och New Yorks The Village på en och samma gång. Coolt med attityd.

Därifrån ska vi alltså flytta. Och inte vart som helst, utan till Hornsgatan, en av Stockholms mest hatade gator.

images1Fast jag gillar Hornsgatan. Jag älskar blandningen: Stadsmissionen, Folkoperan, billiga budgetbutiker, McDonalds, coola caféer och restauranger, Tribunalen, etno- och secondhand-shopping, Röda Korset, gallerier, kebaber och pizzerior; högt och lågt; lätt kaotiskt och allting ryms. Det är precis så jag vill att det ska vara ”hemma på min gata i sta’n”.

(Av samma anledning gillar jag stökiga städer som LA mycket mer än mer prydliga städer som San Francisco. Föredrar Jo’burg framför Kapstaden. Tycker att Melbourne är skittråkigt jämfört med Sydney. Gillar Södra Station mer än Nytorget. Jag har svårt för det tillrättalagda, för det som ofta kallas ”kulturellt”, men där kulturen mest blir en fasad och ett sätt att särskilja sig. ”Coolt med attityd” är inte alls min melodi.)

Jag har alltid föredragit det stökiga, bökiga, brokiga och imperfekta. Det som skaver. Och det ur-urbana. Det är nog därför jag gillar Hornsgatan. Hornsgatan är Stockholms svar på Hollywood Boulevard: stökig, sleezy, smutsig, glammig, folklig och kulturell, allt på en gång. Och alldeles underbart full av kontraster.

Därför har jag ibland lite svårt för inredning. DESIGN. Det blir lätt så likriktat och uttänkt. Sådant får man inte säga när man jobbar på Konstfack, men så är det.

I nästan ett decennium levde jag med tonåringens far, tillika minimalistisk formgivare och arkitekt. Inget ont om honom, men det där decenniet fyllde jag hela mitt livs kvot av design. När vi separerade, bestämde jag mig för att aldrig mer bry mig om hur det såg ut hemma. Jag kallade det för ”design-vodoo”. Varenda gång jag la en guldkudde i soffan mådde jag lite bättre. Han skulle aldrig ha tillåtit några guldkuddar, eller något annat som inte passade in.

Fast nu känns ”design-vodoo” inte längre aktuellt. Vi har för länge sedan slutit fred. Nu vill jag också sluta fred med min designångest, och hitta hem. Bokstavligt talat.

Hornsgatan känns som en bra början!

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas