Veckan som gått har varit tuff, men rolig. Handels firade 100 år, och studenterna lade fram sina essäer. Drygt 50 stycken. Jag har läst så att ögonen blöder, och lyssnat så att öronen nästan trillat av. Men njutit varenda minut; studenternas essäer är alltid årets höjdpunkt.
Och jag blir SÅ glad! De är så unga, så kloka och så medvetna. Åldersmässigt skulle de flesta kunna vara mina barn. Åttiotalister. Med värderingar som skiljer sig avsevärt från min egen generations, liksom från andra handelsgenerationers, skulle jag våga påstå.
(Här måste man dock lägga in en passus: jag har 55 av totalt 300 studenter – och mycket tyder på att de inte är helt representativa för alla studenter på skolan och än mindre för hela sin generation.)
Ska jag sammanfatta mina intryck är det att det känns tryggt att veta att åttiotalisterna en dag kommer att ta över. Ja, jag längtar faktiskt efter det. Jag skulle mycket hellre vilja ha en åttiotalist än en sextio- eller fyrtiotalist som chef, efter ha hållit den här kursen i ledarskap.
Däremot skulle jag inte vilja vara åttiotalist själv. Jag tycker, och tjatar på dem, att de lägger alldeles för mycket på sina egna axlar. De ställer sådana enorma krav på sig själva, och litar inte på att någon annan ska fixa någonting. Och de ska göra allt på en gång; veta precis vilka de är och vart de vill, helst innan de har fyllt 25.
Årets trend nr 1 har varit ”self-leadership”. Att det gäller att veta vem man är, vilka värderingar man har och vart man vill. Att man måste lära sig att leda sig själv, innan man kan leda andra. Att man måste agera etiskt och moraliskt. Och att man måste hitta sätt att hantera alla krav, finna balans i livet och vara närvarande i nuet, vare sig det sker via meditation, mindfulness, motion eller andra metoder.
Det här är en enorm förändring. På min tid fanns det inte tillstymmelse till den här typen av tankar, utan det krävdes många år i karriären och ett antal livskriser innan vi hamnade på Bara Vara och andra näringslivsretreat och började ställa oss existentiella frågor. Åttiotalisterna gör det redan under utbildningen.
Trend nr 2, om jag ska göra ett försök att klassificera vad studenterna funderar över år 2009, är att ifrågasätta strukturerna. Många ifrågasätter den rationalistiska, vinstmaximerande, kalkylerande och i huvudsak manliga normen som styr konstruktionen av ledarskap i näringslivet. De är generellt så otroligt mycket mer medvetna och reflekterande jämfört med vad vi som gick på skolan under 1980-talet var – och det bådar gott!
Delvis som ett led i detta, eller som en egen underkategori, är det många som har vänt sig antingen till konsten eller till kreativa och konstnärliga verksamheter. Ja, konst och kreativitet vill jag kalla trend nr 3. Det hänger förstås samman med att många av studenterna själva har utövat olika konstnärliga yrken professionellt. De är skådespelare, operasångare, dansare, musiker och konstnärer, och ibland känns det faktiskt som om man undervisar på en konstnärlig snarare än ekonomisk högskola. Och det är väl också ett tecken i tiden!
Fast alla är inte konstnärer i botten. En del har gjort annat, som till exempel att spela fotboll på elitnivå eller vara ledare i Svenska Kyrkan, varför jag också har fått njuta av essäer som bygger på intervjuer och samtal med (kloka) ledare som Lars Lagerbäck och KG Hammar. Sådant tycker jag personligen alltid är kul.
Liksom jag tycker att det är att läsa om alla andra erfarenheter av att antingen vara eller ha ledare, och se hur ett antal unga människor på väg ut i arbetslivet tänker kring dessa frågor. Att de redan har hunnit göra så ofantligt mycket, och – som någon skämtsamt sa – redan har hunnit bränna ut sig, innan de på allvar går ut i arbetslivet, gör förstås att de är mycket mer mogna än vad vi någonsin var.
Dessutom är de – vilket jag tror är en viktig faktor – mer heterogena. I det här fallet har faktiskt majoriteten i klassen varit tjejer, vilket aldrig tidigare har hänt under mina snart 20 år på skolan. Jag har aldrig förut haft mest tjejer i en klass och det förändrar förstås värderingarna. Inte minst blir det mer accepterat att bryta mot den förhärskande normen. Likaså är det viktigt att en större andel av studenterna nuförtiden är invandrare och har en mycket bredare bakgrund än vad vi någonsin hade. Jag kan inte nog betona vad det bidrar med i diskussionerna.
Och hur jag än vänder och vrider på det, landar jag i att det bara blir bättre och bättre. Åtminstone för oss som inte själva lägger allt ansvar på våra egna axlar, utan kan lita på dem som komma skall – och som gör det. Åttiotalisterna är – att döma av dessa studenter – mycket mer medvetna, mycket bredare i sitt synsätt och mycket klokare än vad vi någonsin var som gick på skolan ungefär samtidigt som de föddes och växte upp. Jag hoppas bara att de orkar – och ser verkligen fram emot den dag då åttiotalisterna blir chefer och ledare.