Förra veckan dominerades av årets stora kulturhändelse: Konstfackstudenten Anna Odells examensarbete.
Bland alla märkliga och dåliga saker som denna diskussion har väckt finns något som jag tycker är bra. Nämligen att händelsen och debatten borde leda till en insikt att kulturpolitik inte är något vi kan ta för givet – utan att den är beroende av politikers och därmed folkets stöd; det är ju konsekvensen av att den vilar på en demokratisk grund.
Kulturpolitiken kräver på så sätt en ständig, levande diskussion – och att stänga in sig i konstpolitiska reservat ökar risken för oppurtunistiska tsunamivågor som plötsligt kan resa sig och ta med strukturer och traditioner som byggts upp under långt tid. (Facebook-gruppen ”Inga mer pengar till Konstfack” är ett exempel på liten skvalpning, men tänk om den växt.) Varje institution måste år för år ställa sig frågan vilken funktion som fylls och slipa argument utifrån svaren, liksom bevisa att de stämmer.
Då menar jag inte att kulturen ska sluta utmana och anpassa sig – bara att det krävs personer som kan stå upp och säga varför det behövs. Då tänker jag inte heller på indirekta värden som nytta för hälsa och turism – utan på att de flesta trots allt vill att kultur runt omkring oss ska finnas.
DN:s huvudledare idag poängterar just det, att kulturen har stöd men att denna förankring inte når fram till kulturpolitiken. Jag skrev häromveckan att det trista med kulturpolitiken är att den främst diskuteras av de som har sin försäljning tack vare den. Som politikområde är kulturen märkligt smal – med tanke på det egentliga intresset. (Jämför bara intresset för Malena Ernmans mix av opera och Melodifestival – läs för övrigt henne här, apropå strävan att nå ut.)
Därför tycker jag att Kulturutredningen definierade en god målsättning i att kulturen behöver lyfta sig själv som politikområde. Men det har varit uppenbart att förslagen, för att lyckas med detta, presenterades på ett sätt som varken skapade stöd eller förståelse för syftet.