När vi i de flesta fall talar om konst och kultur pratar vi om innehåll och betydelsen. Men det finns ett undantag, nämligen när byggnader för att husera kulturverksamheter ska byggas.
I spåren efter de spektakulära husen i Bilbao och Sydney – och det finns givetvis fler exempel längre bak också – har symbolvärdet i kulturhus lyfts fram. Attraktionskraften i själva huset behöver dock inte innebära att innehållet blir lika spännande.
I april förra året invigdes Operahuset i Oslo, en vit marmorbyggnad. Huset är ritat av arkitektkontoret Snøhetta som i onsdags fick Europas mest prestigefyllda arkitekturpris (här till exempel uppmärksammat i amerikanska Fast Company). Juryns ordförande Francis Rambert hyllade huset: ”It is more than just a building. It is first an urban space, a gift to the city.” Tidigare har operahuset utsetts till årets kulturbyggnad av en internationell jury under World Architecture Festival i Barcelona.
Invändigt har succén dock inte varit lika stor. Redan vid invigningen ställdes öppningsföreställningen in, en nyskriven opera baserad på Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar. Tekniken hade inte hunnit med. Och trots 386 miljoner norska kronor i statsstöd sprack budgeten. 35 miljoner kronor skulle sparas, vilket bland annat gick ut över Wagners Valkyrian som skulle satts upp i februari, men som nu ställts in.
Frågan har varit om Operan kunnit bli något mer än en turistattraktion. Jag har inte varit där själv och jag har inte hört något de senaste månaderna. Men det ska bli intressant att studera. Liksom att se hur väl Oslo lyckas koppla sin kulturmiljö till huset (jämför om Bilbao och Guggenheimmuseet i det här inlägget).
PS. Jag har resonerat en del kring olika synsätt på varför kulturhus och evenemangarenor byggs i den här artikeln, publicerad i en bok från januari i år.