Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
29 mars 2009 under Noterat | kommentera

Brittisk statistik slår hål på svenska föreställningar

Emma Emma

Sent på lördagskvällen ser jag till min stora lycka att brittiska Arts & Business – äntligen – har lagt ut sin rapport om den privata kulturfinansieringen 2007/08. Den är mer omfattande än någonsin, och verkar innehålla en massa intressant.

För första gången har de också satt in den privata kulturfinansieringen i sitt sammanhang, sådär som vi brukar göra, och tänk då visar siffrorna att den inte sammanlagt står för mer än 13 % av den totala kulturfinansieringen i Storbritannien.

(Med privat kulturfinansiering avses då bidrag och sponsring från företag, gåvor från privatpersoner samt bidrag från stiftelser – och alltså inte hushållens konsumtion.)

Ser vi till sponsringen specifikt, som ju alla alltid lyfter fram som SÅ FANTASTISK i Storbritannien, står den för … om jag har räknat rätt såhär efter rödvinet … cirka 2,5 % av den totala kulturfinansieringen!

Visst är det mer än svenska 1 %, men inte så mycket mer.

Jag höll på att säga: vad var det jag sa? Jag har ju hela tiden varnat för en övertro på sponsring och pushat för att vi måste se till såväl andra former av privat kulturfinansiering som andra former av samarbeten mellan kultur och näringsliv. Och det får mig att tro att de gamla amerikanska siffror jag brukar använda, som säger att sponsringen i genomsnitt uppgår till 3 % av en amerikansk kulturorganisations intäkter, också kan stämma.

Det som retar mig mest är att sponsringslobbyn i Sverige har fått det att låta annorlunda. Som om Sverige var så otroligt uruselt när det kommer till kultursponsring, och Storbritannien så vansinnigt mycket bättre.

PS Siffrorna pekar också på en nedgång för sponsringen, men en uppgång för privata donationer och stiftelsebidrag. Och den närmsta framtiden ser inte alls ljus ut, om nu någon trodde det.

2 kommentarer
  1. Amit skriver:

    Det var intressant. Drar mig till minnes att GD på KUR citerade en amerikansk sponsormagnat på besök i Sverige, något i stil med: ”I know the american model, and believe me; you don’t want that”.
    Detta i ett sammanhang där sponsring kom på tal, inte som något negativ, men där tonvikten låg på alternativ finansiering.

    Hur kommer det sig att en fjäder så lätt blir en höna?

    Amit

  2. Tobias Harding skriver:

    Jag tycker egentligen att det mest talande är att någon publicerar en rapport om privat ”kulturfinansiering” eller ”investeringar” och då räknar bort den kulturfinansiering som är att betrakta som försäljning av varor eller tjänster, dvs. kultur finansierad genom att någon betalar för biljetter, böcker, musik etc. Den kommersiella kulturen räknas alltså inte alls.

    Sen kan jag inte säga att jag är förvånad över hur liten del sponsringen står för. Det är möjligt att det beror på vilka jag talar med, men det var ganska länge sen jag hörde någon mena att sponsringen (till skillnad från donationer) skulle kunna bli någon större del av kulturfinansieringen.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas