Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
24 mars 2009 under Analys | kommentera

Framtidens musikbransch är framtidens kulturlandskap

Tobias Tobias

Det blir mycket musikbransch här på bloggen ibland. I veckan har vi haft samtal med Roger Wallis, professor emeritus på KTH, och Lars Rixon, konsertbolaget United Stage.

> Lars Rixon: ”Livesektorn är ingen guldgruva”
> Roger Wallis: ”Vad jag bara ville säga”

Men få områden är så intressanta från ett kulturekonomiskt perspektiv just nu.

Hur strukturer sätts i rubbning i musikbranschen föregår hur film- och bokbranschen kommer påverkas av digitaliseringen. På så sätt är det märkligt att de sistnämnda inte har reagerat snabbare och bättre. Medan musikbranschen till slut tvingades ge upp kopieringsskydd, håller bokbranschen i Sverige för fullt upp med märkliga lösningar som böcker på USB-minne. En typisk ”plastcykel”.

Diskussionen är också intressant om vi funderar över framtida kulturkonsumtion. Huruvida liveupplevelsen ökar eller inte när allt mer ”lagrad kultur” – tänk böcker, inspelad musik, filmer, tv, spel – finns tillgänglig.

Ytterligare ett perspektiv är balansen mellan professionellt skapad och användargenererad kultur. Det har blivit billigare och enklare att spela in och sprida musik. Det innebär att mängden amatörproducerad musik är större än någonsin. Inget fel i det. De flesta av oss har ett behov av att skapa.

Men frågan är hur det påverkar vårt behov av konstnärlig höjd på området? Ökar det – då fler blir intresserade och får större insikt i skapandet? Eller minskar det, om vi får vårt kulturbehov tillgodosett av eget skapande?

4 kommentarer
  1. Rasmus skriver:

    Det är inte minst en fråga i vad vi definierar som liveupplevelsen. När t.ex. en DJ spelar i en bar är det mycket möjligt att hälften av barbesökarna har en mycket stark känsla av att de bevistar levande musik, medan andra hälften bara hör bakgrundsmusik till ölhävandet.
    Säkert är bara att sådana framträdanden inte räknas till ”livebranschen” i traditionell bemärkelse.
    (Däremot kan det i någon mån avläsas i siffrorna från Stim, som kanske ger mer att gå på än siffrorna från EMA Telstar.)

  2. Tobias skriver:

    Rasmus: Med ”liveupplevelsen” tänkte jag väldigt brett, definitivt även DJ-spelningar. Alla typer av sammanhang där människor möts och – om vi ska hålla oss till det kulturproducerande fältet – där kultur förmedlas eller samskapas. Och vi kan säkert bredda ytterligare, i en postdigital anda då gränsen mellan fysiska och virtuella möten suddas ut.
    Apropå ”livebranschen”, enligt tidigare inlägg, syftar ju det på vad som normalt brukar räknas in i beräkningarna: konserter, turnéer, festivaler o.d.

  3. Erik skriver:

    Den här tankegången känns ju otroligt konstruerad:

    ”Musik kan många göra – faktiskt alla som har en dator eftersom det inte krävs instrument idag.”

    ”Eller minskar det, om vi får vårt kulturbehov tillgodosett av eget skapande?”

    Menar du på fullt allvar att ”instrument” som finns på datorn, skulle användas av alla för att göra musik, istället för att lyssna?

    För mig skulle nog första steget vara att ta fram ett instrument (kanske en gitarr, om jag fick en plötslig ingivelse till att börja spela.

    Perspektivet känns ungefär lika mossigt som när man sa att synthen skulle döda musiken.

    Att det är lättare att nå ut med musik nuförtiden, är väl möjligen ett intressantare perspektiv.

    En grej till: Bara för att det finns ett tangenbord på datorn, så behöver det ju inte innebära att ”alla” börjar skriva och blir skribenter/journalister. Hur skulle det se ut?

  4. Tobias skriver:

    Erik: Poängen är såklart att trösklarna blivit lägre. Att det blivit enklare och billigare att spela in och sprida. (Lägger till din poäng om spridningen.)
    Och apropå tangentbord… att det har blivit enklare att publicera sig har ju onekligen gjort att fler gör det: via bloggar, egna böcker o.d.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas