Blödande skivindustri, trevande digital distribution, blomstrande livesektor. Så brukar bilden av musikbranschen tecknas.
Att livesektorn står för musikbranschens fantastiska intäktskälla var också bilden som Roger Wallis, adjungerad professor på KTH, gav i sitt uppmärksammade framträdande under Pirate Bay-rättegången (tydligen gjorde han sitt vittnesmål till ett framträdande och vände sig framför allt till åhörarna).
Jag har gjort några intervjuer den senaste tiden för att stämma av läget i musikbranschen. Artisten Daniel Saucedo – som med sin grupp EMD var med i Melodifestivalens final förra helgen – ger en bild av det är på mängden av liveframträdanden som han tjänar sina pengar (eller försörjer sig). Han har kuskat runt Sverige till otaliga småstäder och uppträtt i olika format.
Men det är en sak att det relativa förhållandet mellan intäkter från skivor och konserter förändras. En annan sak om livesektorn som helhet går bra, eller att det är enkelt att få lönsamhet i att arrangera konserter. Lars Rixon – delägare, manager och projektledare på det största svenska oberoende livebolaget United Stage – reagerar starkt på den bild Roger Wallis för fram. Nedan några frågor och svar från intervjun med honom:
Hur mår livebranschen idag?
– Det byggs upp en myt som gör många av oss på turnésidan fly förbannade, nämligen att gräset plötslig är grönare här. Det Roger Wallis gjorde under rättegången var ett grovt felsteg. Han påstod att det artister förlorar på minskad skivförsäljning tar de igen på livesidan, eller åtminstone totalt. Han har ingen grund i det påståendet. Jag är bombsäker. Förutom att utgå från vad jag själv ser så kan du idag gå in i böckerna från det minsta tvåmansföretag till världsledande Live Nation så ser du siffror från konsertverkligheten som talar sitt tydliga språk. Och det har skett en försämring. Det är svårare att tjäna samma pengar idag.
– Sakta men säkert börjar också skivindustrin, liksom för all del media, etablera bilden av liveindustrin som ett Klondyke som en sanning. Och det, kan jag tycka, är inget annat än en stor affärsmässig naivitet, förvånande stor. Alla kan inte springa på samma boll. Om alla i branschen bara tror på livesidan – då går det åt skogen. På ett eller annat sätt. Är det något vi med mångårig erfarenhet av livemusik som levebröd vet, så är det att de avgörande faktorerna alltid är volym och omsättning. Du måste göra många och säljande konserter för att nå break even och tjäna pengar. Jag är inte så säker på att de som driver detta med entusiasm på skivbolagen idag riktigt förstår detta. Och att det dessutom skulle ta många år att få tillbaka den investering som skulle krävas för att kunna konkurrera bland oss.
Hur ser du på framtiden för livearrangörer?
– Det är jättetufft och konjunkturen börjar märkas. Skulle Hr Wallis med flera känna till verkligheten – då skulle de förmodligen sova lite sämre. Vi ser exempel varje vecka, i synnerhet på klubbsidan, där artister inte lever upp till förväntad biljettförsäljning. Konserter dimensionerade för 600 personer lockar 185… Vi kan se att den stora artisten, nationellt och internationellt växer sig större och starkare. Men det stora mellanskiktet har det allt svårare.
- En konjunkturreaktion kommer i regel senare till oss, men nu börjar den märkas. Vi har sett en dipp efter årsskiftet. Så vi är jätteoroliga för lokala arrangörer. Vi gör vad vi kan, de är ju våra återförsäljare och kunder.
Om det här är på kort sikt – hur ser det ut på lång sikt tror du? Kommer folk vilja betala för liveupplevelsen?
– Jag tror inte att spridningen av musik kommer öka viljan att betala för livemusik ytterligare, utan snarare att vi hamnar på en jämn nivå över tiden, där det går upp och ner i olika perioder.
– Tyvärr saknar vi idag bra mätmetoder, och det är problematiskt att utgå ifrån en enskild artist. Varje artist har ju sina konjunktursvängningar, ”ups and downs”. Så det är inte alltid lätt att härleda det ena till det andra.
I musikbranschen är 360-avtal något som lyfts fram som framtiden, med intäkter från alla eller många delar av artisters verksamhet. Jobbar ni också med detta eller är ni fortfarande mest ett livebolag?
– Vi är livebolag framför allt. Men klart att vi diskuterar 360-avtal också, inte minst när diskuterar framtiden. Vi blir väldigt provocerade av Roger Wallis-mentaliteten och inser att även vi måste tjäna pengar från flera håll.
– Och möjligen tror jag till och med att vi har bättre förutsättningar att lyckas av att göra varianter av 360, av det enkla skälet att vi saknar den där naivitet jag upplever finns hos skivbolagen idag. De har en känsla av en tro att live bara är en intäktskälla, utan egna lönsamhetsproblem, och jag tror att den här bilden finns ganska högt upp i skyskrapan. De tror att man bara kan anställa två personer som driver en turnéverksamhet. Vi är 20 personer. Vi vet vad som krävs innan man ens kan överleva som agent, producent eller arrangör.
– För oss som jobbar med artisterna så ställer utvecklingen helt nya krav. Artisterna är vår produktutveckling. Förut har vi tagit rygg på skivbolagen och bara skickat ut artisterna på turné. Idag i lanseringssynpunkt är live viktigare. Mindre av det kreativa arbetet ligger nu inom skivbolagets låda. Vi är tvungna, på gott och ont, att vara med tidigare i processen. Vi har inget val, och det gör det hela svårare.