Allt handlar om tajming.
I dag skriver jag en krönika i Dagens Industri om SEB:s lönehöjningar – och självklart drar SEB tillbaka dem samtidigt som tidningen går i tryck. Att sådant kan inträffa, är nackdelen med gammelmedia.
Jag försöker trösta mig med:
1) att det är jättebra att SEB backar;
2) att poängen ändå håller – även om exemplet inte längre gör det.
Inte nog med det. Än värre är faktiskt att jag i veckan som kommer ska hålla i ett seminarium med Sparbanksstiftelserna om deras – numera, åtminstone delvis, före detta ? – kultursatsningar. (Här måste det poängteras att alla sparbanksstiftelser inte har drabbats och frusit sina utdelningar.)
Bakom ligger ett fantastiskt arbete, där ett par medarbetare/doktorander på Handels tagit fram såväl statistik som fallstudier och en massa fakta om stiftelser och kultursatsningar.
Och seminarieprogrammet är jättebra, med bland annat Tobias som föreläsare, tillsammans med Jonas Anderson från Stiftelsen framtidens kultur, Daniel Sachs från Proventus och John Armbrecht från Handels i Göteborg. Plus ett par spännande ”lajvcase” och mycket annat.
Men tajmingen, tajmingen kunde onekligen vara bättre!
(Än mycket värre är det dock för alla som direkt drabbas – betänk att stiftelserna tillsammans delat ut cirka 100 miljoner kronor per år till enbart kultur. Det är alltså som om inte bara ett utan snarare två Stiftelsen framtidens kultur försvann.)
Kanske ska jag hålla mig ifrån banksektorn i framtiden. Trots ett förflutet – som jag sällan pratar om – som anställd i Handelsbanken. I sammanlagt fem år, faktiskt.
Jag sa upp mig år 1991. Då gick jag under smeknamnet ”fröken Moral & Etik”, eftersom jag ständigt bråkade om att vi lånade ut pengar för lättvindigt och inte tog tillräcklig hänsyn till riskerna med överkonsumtion.
Även det var, på sätt och vis, dålig tajming.
Fast då var jag snarare för tidig – typ tjugo år för tidig – och ingen trodde eller lyssnade på mig.
Den här veckan är jag snarare för sen. Jag hoppas att det inte är en trend.