Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
23 februari 2009 under Noterat | kommentera

Icke-icke-jag

Emma Emma

Du missade väl inte Merete Mazzarellas understreckare i dag?

(Apropå kvinnliga röster i debatten. Merete tillhör dessutom en av mina idoler och förebilder.)

Jag, som satt och kämpade med ett bångstyrigt bokkapitel om gränserna mellan det privata och det offentliga, fick direkt näring till mina tankar. Eller vad sägs till exempel om hennes avslutning:

Man kan gissa att allt fler går allt mer strategiskt tillväga, att de personliga uppgifter man väljer ut liknar den sedel av låg valör det sägs att man helst ska ha i fickan om man rör sig i New Yorks Central Park och kan lämna ifrån sig ifall man blir rånad – i hopp om att få behålla plånboken. Eller åtminstone klara livhanken. Man kan gissa att allt fler av oss numera har privatliv på två nivåer – ett för offentligt bruk och ett som verkligen är privat. Man får rentav hoppas att så är fallet…

Framför allt som krönikör, men i viss mån också som forskare, föreläsare och bloggare, har jag alltid fått kritik för att jag är för privat; att jag inte har några gränser mellan det privata och det offentliga.

Det stämmer förstås inte. Jag vet (för det mesta) var gränsen går, och jag har precis den där typen av privatliv som Merete beskriver: på två parallella nivåer. Ett privat privat och ett offentligt privat.

Själv brukar jag säga att jag har tre jag. Ett icke-jag, som utgörs av bilden av mig. Ett jag, som enbart jag själv, mina närmaste och eventuellt min terapeut känner till. Och ett icke-icke-jag, som är det jag medvetet använder mig av som instrument framför allt i krönikorna, men även i viss mån i forskningen, föreläsningarna och bloggandet.

Ett icke-icke-jag som är privat, men aldrig fullt ut; som är redigerat, men inte påhittat. Lite mindre (medvetet) strategiskt än det som Merete beskriver, och snarare ett medel för att både kunna bjuda på och samtidigt skydda mig själv och mina närmaste. Jag tycker nämligen att både det totalt självutlämnande och det till synes objektiva och avpersonifierade är ointressant – och försöker därför hitta en tredje väg.

Såhär formulerade jag mig i min doktorsavhandling, med referens till en annan favoritprofessor, Barbara Townley, och jag tycker att det håller än i dag:

Jag tillhör dem som gärna ser att det klassiska akademiska sättet att skriva på tillåts att ändra karaktär och att distansen mellan författare och läsare reduceras. Som Barbara Townley säger, det finns i sättet att skriva fortfarande kvar en tanke om en objektiv vetenskap och en hierarkisk relation mellan subjekt och objekt. Hon beskriver det:

”Det oengagerade akademiska subjektet introducerar en social distans mellan författaren/talaren och läsaren/lyssnaren. Som akademiker är vi tränade att stryka alla referenser till subjektet. Akademiska författares auktoritet förvärvas genom ett systematiskt avlägsnande av allt om dem själva ur texten. […] Syftet, anledningarna, ilskan, sammanhanget, forskarens plats historiskt och kontextuellt, allt är avlägsnat ur texten.”

Townley argumenterar för att den akademiska distansen skapar social distans mellan författare och läsare. Författaren är och förblir abstrakt. Kunskap presenteras som ett ting, som kan förflyttas ur sin miljö. Men, som hon skriver, ”kommunikation försiggår inte mellan två abstrakta individer, utan mellan två människor”.

Jag sympatiserar mycket med det förhållningssätt som Townley istället förespråkar, där forskarrollen är ett ”sårbart jag som engagerar mig i skrivandet”.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas