Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
22 februari 2009 under Noterat | kommentera

UTREDNING: Spontankultur

Emma Emma

I vårt senaste nyhetsbrev refererade vi till rapporten Spontankultur. Debatten runt den har framför allt kommit att handla om svartklubbar och alkoholtillstånd. Vilket i sig är absurt, eftersom det utgör en marginell del i själva rapporten – och resonemanget är dessutom betydligt nyanserat än vad debatten har gjort gällande. Såhär står det:

Finns det någon koppling mellan de strikta tillståndsreglerna och uppkomsten av svartklubbar de senaste åren? Det går att se svartklubbar som en slags spontana initiativ från medborgarnas sida, som kompletterar det övriga utbudet. Går det att hantera varje svartklubb individuellt och inbjuda till dialog från kommunens sida? På så vis kan de mer seriösa svartklubbarna tilldelas alkoholtillstånd (och andra tillbörliga tillstånd) och därigenom legaliseras och legitimeras. Det finns också något intressant i tanken på ett uppsökande och aktivt tillståndsgivande från kommunens sida.

I grund och botten försöker man alltså vända på perspektiven; få kommunen och kulturpolitiken att odla det som redan finns och inta mer av en trädgårdsmästarroll. Sätta människorna istället för förvaltningen i centrum. Den tanken är absolut inte fel – och går igen i många delar av rapporten.

Personligen gillar jag också ämnet och analysen. När författarna till exempel talar om ”transduktion” istället för produktion och konsumtion, och utmaningarna för kulturpolitiken tycker jag att det blir spännande. Dessutom ger rapporten bra allmänbildning för den som inte är bevandrad i ämnen som kreativ ekonomi.

Lite mindre förtjust är jag i de kvantitativa delarna. Jag kan till exempel inte förstå hur man kan dra generella, kvantitativa slutsatser om Malmös befolkning utifrån en undersökning som genererat 172 svar. För att inte tala om det knepiga med själva begreppet ”spontankultur”, vilket författarna också är medvetna om. (Och de har inte valt det själva.)

Likaså känns slutsatserna ibland lite platta och paradoxala, precis som i Kulturutredningen. Jag kan inte förneka att jag några gånger blir besviken när jag landar i de konkreta förslagen. Det är som om något ligger och skaver, som om det inte riktigt fungerar att organisera en verksamhet som ska odla spontankultur i kommunal regi.

Roligare är det då att läsa analyserna, som bitvis är skrivna på ett osedvanligt medryckande vis (andra gånger är det tyvärr lite slarvigt). Man väjer inte för problematiseringen och man vågar skriva sådant som att Malmö måste ”motverka tendenser till caffelatte-fiering och gentrifiering i områden där spontankultur idag är väletablerad”. Ja, man vågar till och med ifrågasätta sådana svenska älsklingar som civilsamhället och föreningslivet. Det utgör i mitt tycke den stora behållningen och får mig än en gång, som inbiten stockholmare, att fundera på om man inte borde flytta till Malmö, ändå.

5 kommentarer
  1. Tobias Harding skriver:
    februari 22, 2009 kl. 22 februari 2009

    Jag måste säga att jag känner igen känslan från när jag läste sontankulturutredningen för någon vecka seda. Beskrivningen är bra, och tar upp flera riktigt spännande saker, i synnerhet med tanke på att begreppet spontankultur i sig framstår som tveksamt. Det famnar alldeles för brett och tar in verksamheter som varken framstår som särskilt spontana eller som att de har särskilt mycket gemensamt.

    Mitt problem när det gäller slutsatserna är egentligen ett annat: handlar det inte om organisationsformer som fungerar bättre utan att kommunen lägger sig i? I och för sig tycker jag att rapportförfattarna gör helt rätt i att fundera på hur kommunen kan förhålla sig till ”spontankulturen” som en del av någonting livskraftigt i Malmös kulturliv.

    Å andra sidan blir jag rätt tveksam till inställningen till svartklubbar. Det blir någonting väldigt märkligt om kommunen samtidigt är den som tar ut skatt och samarbetar med vissa av dem som vägrar betala skatt. Jag förstår resonemanget, men som det är skrivet drar det en smula åt särlösningar för enskilda svartklubbar. Å andra sidan borde man kanske titta på i vilken utsträckning skattesystemet gör det svårt att driva klubbverksamhet på ett lagligt sätt.

  2. Tobias Harding skriver:
    februari 22, 2009 kl. 22 februari 2009

    Efter en hastig genomläsning så tror jag spontant att svårigheten att komma på förslag – för att inte tala om politiskt godtagbara förslag – har att göra med att man rör sig i ett helt annat område än det som typiska kulturpolitiska åtgärder är utvecklade för att fungera i. Låter det rimligt?

  3. Karolina Skog skriver:
    februari 23, 2009 kl. 23 februari 2009

    Även vi som är skyldiga till begreppet spontankultur (dvs några gröna politiker i Malmö) är tveksamma till ordet i sig. Det är halvbra, eftersom det verkar leda de flesta som hör det in på ungefär vad som åsyftas, men inte helbra då många hänger upp sig på det. Det är mest ett försök att börja tala om något det hittills varit tyst om inom kulturpolitiken. Finns bättre förslag?
    Harding har helt rätt i att svårigheten ligger i att det är nya marker, men vi vill faktiskt ut på hal is, om inte annat för att se vart vi landar!

  4. Daniel Tjäder skriver:
    februari 23, 2009 kl. 23 februari 2009

    Kul att ni tar upp vårt projekt och diskuterar det här, och inte heller bara biten om svartklubbar. Jag kan i princip hålla med om er kritik men har några kommentarer. Den kvantitativa undersökningen är något tunn. Huvudstyrkan ligger dock i den kvalitativa tycker jag, som ger oss mer kunskap om hur detta faktiskt fungerar samt vilka problem och behov här finns. Dessutom ändrar det egentligen inget i sak. ”Alla” vet att vad begreppet spontankultur avser täcka är vanligt förekommande framförallt bland yngre men också mer och mer bland äldre. En erinran om detta är tex att ”originalpunkarna” idag är medelålders… Och teatern har väl aldrig vunnit sin legitimitet på kvantitet, eller? Någonstans räcker det att konstatera att när vi bockat av kulturinstitutionerna, det fria kulturlivet samt de kommersiella aktörerna på den kulturella kartan har vi långtifrån täckt in allt. Här kommer det svårdefinierade, det hybrida, det nya etc men också det ljusskygga in. Det bidrar också till stadens kulturella livaktighet.
    Detta har givetvis ett värde i sig men det är också viktigt att se att det även ger andra bieffekter, att det skapar både ett socialt värde (och kapital) genom de sociala relationer som därigenom uppstår. Föreningsaktiviteten går idag ner, främst bland yngre. Men varken det politiska egagemanget eller viljan till skapande har minskat. De tar sig bara andra uttryck. Men det saknas politiska strukturer för att hantera dessa.
    Sen skapar spontankultur även ekonomiskt värde, indirekt eller direkt, i nuet liksom med en tidsmässig fördröjning. Vi ser det som den kreativa bas som är förutsättningen för allt tal om och alla satsningar på kreativa och attraktiva städer. Dessutom har vi sett otaliga exempel på gentrifiering i stadsdelar med särskilt stark ansamling av kreativitet, med följden att fastighetsägare ofta står som och de som bidragit med kreativitet, attraktivitet och statushöjning blir förlorarna eller åtminstone tvingas bort. Det är viktigt att vi börjar anstränga oss att förstå dynamiken i dessa vibrerande platser. Vad är det som sker här? Hur behåller man dynamiken som uppstår på platser med en kritisk massa av kreativa individer? Hur skapar man grogrund för sådana? Som relativt nyligen inflyttad stockholmare (efter att ha vuxit upp i Malmö) har jag exvis svårt att se en motsvarighet till ”Möllan” (Möllevången) här i Stockholm. Jag kan inte ens se potentialen någonstans, även om jag givetvis gärna har fel…
    Hur som helst kan det bli enklare för tanken om man tar fasta på vissa kvaliteter i begreppet, och ser det som i grunden självorganiserade (och självorganiserande) kulturprocesser. Do it yourself. Men spontankultur bör inte främst definieras utifrån dess produkter. Istället är det själva aktiviteten som är intressant, att den bygger på ett gemensamt intresse människor samlas kring och skapar relationer runt. Det är en bottom-up organisering i nätverk och inte enligt existerande kulturella organisationsformer (läs: föreningar och företag). Att lägga ett raster av konstarter och kvalitetsbegrepp på detta hjälper oss inte att förstå det. Marknadslogik och ekonomiskt värde ger oss bara delar av svaret. Därför behövs det ett samhälleligt, övergripande perspektiv på detta som kan väga olika intressen, se effekterna av spontankultur och inte minst på vilka premisser det fungerar. Precis som Emma skriver handlar det i grunden om att vända perspektiven, att sätta människorna (istället för förvaltningen) i centrum. Att ta tillvara det som finns och omstrukturera systemen efter detta.
    Det är därför projektet är viktigt, det är här spontankultur blir ett intressant begrepp. Det gör det möjligt att samla ihop frågor som oftast diskuteras i skilda forum, under skilda sektorsområden med skilda fokus. Det blir allt tydligare att dessa frågor hänger ihop samt att hur man väljer att diskutera dem och vilka svar man ger dem får vitt skilda och spridda konsekvenser. Vi har därför försökt situera begreppet någonstans i gränslandet mellan kulturpolitik, kreativitetsdiskursen (kreativa ekonomin, ekonomisk tillväxtpolitik) samt stadsutveckling. Om vårt samhälle bygger på information och kommunikation och vår kunskapsproduktion ska vara grundläggande för ekonomin då är det i detta korsdrag av intressen striden om den framtida välfärden står. Vissa reella problem uppstår dock eftersom projektet legat under Kulturförvaltningen och ingen annan stans. Kulturförvaltningen (egentligen politikerna i Kulturnämnden) kan implementera de förslag vi ger som är relevanta för deras verksamhet och dess utveckling. På Stadsbyggnadskontoret, tillståndsenheten och Gatukontoret – de är alla offentliga instanser med direkt eller indirekt påverkan på spontankultur – spinner hjulen i sin egen takt, efter sina egna syften. Den ena handen vet inte vad den andra gör… Därför tycker jag kanske inte att vårt förslag om en kommunal och intern process med sikte på att ta fram en övergripande strategi för spontankultur är platt. Lite tråkigt men helt nödvändigt för att kunna bygga upp en kommunal förståelse kring detta allt mer diffusa kulturella gränsland. Vi föreslår ju även en organisation (Spontanlab, kallas den i rapporten) som ska vara en dubbelriktad samarbetspartner och koordinator mellan förvaltningen/systemet och medborgarna/den kulturella gräsrotsnivån. Denna organisation skulle ju sen kunna fungera på en massa spännande vis, testa nya former av partnerskap, finansiering, ekonomiska och annan resursmässig supportfunktion men också främja det aktiva medborgarskapet, i det lilla. Vi ger en del förslag på detta men det är inte vår uppgift att skapa en detaljerad organisation.

  5. Emma Emma skriver:
    februari 23, 2009 kl. 23 februari 2009

    Oj, det är nästan så man skäms lite grann när alla kloka kommentarer och förklaringar hamnar såhär lite bakom. Man önskar att de fick stå först. Tack!

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas