Kulturutredningen är överlämnad och skriven, men berättelsen om den är ännu oskriven.
Rösterna om den har varit splittrade och ganska avvaktande, men snart bör det stå klart vilka som lyckas få (ta) huvudrollerna i debatten och därmed hur debatten ska skrivas. Handlar de brännheta frågorna om regionaliseringen, nyttoaspekten eller omorganisationen i myndighetsstrukturen?
Desto tydligare är rollerna i Pirate Bay-rättegången som inletts idag. Jag följer rättegången nyfiket, liksom alla diskussioner som väckts i samband med den. Idag ska jag själv sitta med i en P3-panel kl 13.15 och prata affärsmodeller i gratissamhället. Vi kommer dock inte nyhetsrapportera från rättegången – det gör så många andra.
Igår höll The Pirate Bay och Piratbyrån en presskonferens. Piratbyrån har slagit fast analysen: Rättegången kommer bjuda på ett stort skådespel med flera spännande karaktärer och scener som interagerar med varandra. Det finns till och med ett namn på skådespelet: The Spectrial. Se även deras debattinlägg i Expressen. Rasmus Fleischer på presskonferensen enligt Nyheter24.
”Tingsrättens dom kommer antagligen inte att vinna laga kraft, utan kommer att överklagas. Vi ser därför förhandlingarna som en uppvisning i teater, där syftet med denna teater är att berätta berättelser om framstående karaktärer och intensifiera känslan här och nu.”
Utifrån analysen kommer berättelsen skapas och spridas, även utomlands (Times tidigare artikel här). Rasmus Fleischer förklarade Piratbyråns och The Pirate Bays uppdrag:
”Vår uppgift kommer att intensifiera, multiplicera och kopiera det som sker. Det kommer inte vara teater i dess strikta mening, utan vi kommer att skapa situationer där det är oklart vem som är skådespelare och vem som är åskådare. Vi är alla skådespelare i The Spectrial där tingsrätten är en scen med åklagare Håkan Roswall som regissör.”
Är det någon organisation som redan hunnit lägga en sådan här kommunikationsstrategi för reaktioner på kulturutredningen?
I senaste numret av Fokus (nr 7) skriver Ulrika Knutson om att enigheten om kulturpolitiket legat fast sedan 70-talet. Men kan kulturutredningen kicka igång en debatt som tar sin utgångspunkt i ideologiska skillnader och – förhoppningsvis – frågan om vad vi vill ha kulturen och kulturpolitiken till?
Inför kvällens debatt kan man ladda upp med de här två rösterna och fundera var på skalan man själv ligger.
I ena ringhörnan, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg som bröt ut i ett raseriutbrott i fredags. Jag är mycket tveksam till om hon får gehör för sitt teatraliska skrik på hjälp och får en huvudroll i diskussionen, men – en effekt av att ta i så mycket – hon har fått en del reaktioner.
I andra ringhörnan, sådana reaktioner på Linderborg, bland andra en förbannad SvD-Sanna Rayman här och bloggaren Johan Ingarö som försökte plocka ner Lindeborgs argument (och drar nytta av att det oftast är lättare att bemöta än att vara först ut).
En demonstration på hur skådespelet kan ske. Åsa Linderborg:
”Kultur på marknadsekonomins villkor innebär att den redan etablerade och accepterade kulturen kommer att klara sig hyggligt. Svårare blir det för den samhällskritiska eller den sökande och experimentella som riskerar att misslyckas konstnärligt och publikt.”
Johan Ingarö:
”Jaså? Sedan när är statligt finansierad kultur en förutsättning för statskritisk kultur? Finansierades tältprojektet av staten? Låg den amerikanska staten bakom den svidande kritik av det amerikanska samhället som Jimi Hendrix symboliserade med sin tolkning av den amerikanska nationalsången?”
Jag är för övrigt mycket förvånad hur mycket utrymme frågan om ”marknadsanpassning” av kultur har fått i diskussionerna och menar att den handlar om fördomar. Senaste Babel i SVT snurrade ju runt det här ämnet under nästan hela programmet (och på ett förvirrat sätt; den diskussionen återkommer jag dock till).
Men jag tror att David Karlssons inlägg i dagens DN sätter tonen i uppfattningen att Kulturutredningen inte är en nyliberal utredning. Hans diskussion om kvalitetsbegreppet känns också som något som många delar. Den tolkningen kommer finnas med.
För som sagt, vad som står i en utredningen är en sak. Vad berättelsen om utredningen pekar på är en annan sak.