Medan en ”breddning av kulturen” diskuteras hemma i Sverige, studerar jag hur det kan gå till i praktiken. Jag går på konstklubb. Carsten Höllers omtalade konstprojekt/restaurang/klubb ”The Double Club” i norra London, finansierat av Pradastiftelsen.
Det finns mycket att säga om projektet, som går ut på att skapa en dialog mellan den kongolesiska och den västerländska kulturen. En sak som gör mig på gott humör är att det här verkligen är konst i samhället, och inte något för en exklusiv konstpublik. Här samlas folk, äter, dricker, dansar i konsten. Ja, enligt ryktena har det till och med blivit ett lönsamt konstprojekt, där överskottet går till UNICEF:s stöd till våldtäktsoffer i Kongo.
Men det är också ett politiskt projekt, som har satt igång en massa diskussioner. Om kolonialisering. Om krig. Om musiker som stöttas av och stöttar diktatorer (se artikel i Frieze).
Belgiskfödda, stockholmsbaserade konstnären Carsten Höller säger själv att Double Club separerar kulturerna, men blandar människorna.
Det är tänkvärt.
Och Carsten Höllers inställning till konst känns som vanligt befriande. Jag gillade hans rutschkanor på Tate Modern, och blir inte heller besviken på denna pop-up konstklubb.