H: Soft. Och apropå jämförelsen med idrotten: Man ska väl inte dra den för långt på alla plan, men du tar upp en intressant aspekt och låt mig generalisera – varför kulturarbetare i högre grad påtalar värdet för andra medan idrottare mer erkänner att livsvalet är för sin egen skull. Då ser jag inte en välbetald NHL-spelare framför mig, utan typ en kanotist som knappt inte (heller) tjänar några pengar. Kanske är det för att en konstnärs val är mer definitivt – man har investerat i en utbildning. Medan idrottaren snarast tänker sig göra något annat än en intensiv period fram till 30 år.

Rent organisatoriskt inskränkte sig 1974 års reform till att slå samman ett antal instanser för att skapa Statens Kulturråd, en reform som på många sätt påminner om den reform som Kulturutredningen nu föreslår, i synnerhet när det gäller en myndighet för konstområdet.

När det gäller visioner var den utredning som kom 1972 och de mål som fastlades 1974 rätt mycket en formulering av en kulturpolitik och en kultursyn som redan fanns. Det är i alla fall så som jag alltid uppfattat saken. Så kommer det antagligen också vara med eventuella nya mål.

Soft inlägg av T.

Att göra en analogi med idrotten är intressant. Inte minst för att “amatör” idrottare får utöva utan betalning även efter många års utbilding och utövande. Vilket alltsom oftast görs utan knot å kverulans, men med engagemang och entusiasm. Kan det analogiseras… till kulturarebtare?

Att en f.d. kulturminister kan sörja bristen på parlamentära överenskommelser torde inte vara överraskande. Att en majoritesregering kan besluta om den så önskar än mindre så. Överraskande alltså.

Verkar rätt softa resultat Grimalid-Schwarts et consortes har preseteras.

Ävenså inlägg av golvad Rayman i SvD – läsvärt.

Fridens