Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
12 februari 2009 under Inblick | kommentera

KULTURUTREDN/ Uppsamlade diskussioner och tankar

Tobias Tobias

Presskonferensen är över. Intresset var stort – lokalen överfull: Svenska Dagbladets Sanna Rayman fick sitta på golvet.

Ommöblering är temat i dagens rapportering (SvD och DN). Men hur stor förändring är det egentligen som kulturutredningen förespråkar? Jag frågade några i sekretariatet: Maria Eka, Keith Wijkander, Per Svensson, Roger Blomgren och Tobias Harding.

”Stor”, sa alla. Inte lika stor som 1974, men då sattes ju kulturpolitikens grundstruktur.

Samtidigt, sa Keith Wijkander, har det här varit en nödvändig anpassning. Han menade att förändringar av typen som föreslagits egentligen måste ske gradvis.

Jag konstaterade att den föreslagna förändringen var stor på organisatorisk nivå – men gäller det även inriktningen på kulturpolitiken?

”Ja”, var svaret. Breddningen av kulturen betonades. Egentligen fanns den aspekten också 1974, men fick inte stort genomslag och har successivt bleknat. Kulturpolitik har kommit att bli synonym med kulturbudgetens ramar.

I förhandssnacket har det varit mycket fokus på organisationsförändringar och kulturutredningen har fått kritik – även här – för att fokusera på administrationen alltför mycket. Men det gick att ana en vision idag, en story: breddningen av och en större plats för kulturområdet. Jag tycker ändå att presentationen kunde målat upp denna bild bättre – även om kulturutredningens ordförande Eva Swartz Grimaldi inte inledde i änden struktur, utan med att betona att ambitionen varit att stärka kulturens roll i samhället.

Från branschpolitik till aspektpolitik, var också en av rubrikerna i presentationen. Med det menas – tror jag – att kulturen inte begränsas till några sektorer, utan samarbeten mellan politikområden, med civilsamhället och med skolan lyfts fram, liksom kulturens värde i olika sammanhang såsom hälsa, livskvalitet, marknadsföring.

Så som det redan fungerar på regional nivå. Se bara på varifrån pengarna kommer till Film i Väst: både från kulturnämnden och regionala utvecklingsnämnden.

Det här tror jag är viktigt (och var vad jag sa när SVT:s ”Kulturnyheterna” gjorde en kortintervju inför kvällens program). Kulturen förminskas av att förskjutas till en periferi där konsten bara existerar för konstens skull. Kulturen har större potential att ta plats med fler gränsöverskridande samarbeten, med ordentlig förståelse hos medborgarna och då fler värden betonas.

Strukturfrågorna hamnade ändå i fokus och det ska bli intressant att följa hur dagens institutioner och företrädare för myndigheter reagerar.

Eva Swartz Grimaldi nämnde att inspiration hämtats från idrotten. Hon påpekade särskilt Riksidrottsförbundets samlade röst, i stället för kulturbyråkratins nuvarande många röster. Jag funderar på om idrotten även influerat tankegångarna kring samarbete med den idealla sektorn. Själv brukar jag framhålla jämförelser med idrotten på ytterligare plan: att det är självklart att både bredd och elit har sin plats, att både proffs och amatörer kan samsas sida vid sida och att barn- och ungdomsverksamheten är oerhört viktig.

Inom idrotten tävlar Sverige med resten av världen och vi hejar på. Uttryckliga mål är att vinna medaljer i OS och få fram en elit.

Även i kulturen tävlar man idag, men under presskonferensen idag nämndes inga ord som ”världsklass” eller ”europeisk nivå”. Ingen motpol definierades – inget konkurrensförhållande mot andra länder nämndes.

Betydelsen i praktiken och på lång sikt för utredningen? Jag kan för lite om det politiska spelet som f.d. kulturministern Bengt Göransson diskuterade häromveckan, att eftersom kulturutredningen inte parlamentarisk och involverat flera partier är risken att den inte leder till några konkreta resultat.

Roger Blomgren, som anslöt till sekretariet i höstas, berättade att fyra punkter tagits upp som berör kulturföretagande och kulturella näringar. (Del 2, den vita delen, kap 10.3.) Jag ska återkomma kring det här ämnet, men Roger konsterade att det mest var gammal skåpmat som togs upp, bara att det tidigare inte förts fram på statlig nivå.

För övrigt: en mer underhållande livebeskrivning än den jag skrev här, är twittrandet av min tidigare kollega, Björn Wiman, kulturchefen på Expressen.

Och nu ska jag börja läsa utredningen.

De som prenumerar på analysbrevets premiumversion kommer sedan få en sammanfattning av innehållet och ytterligare analyser.

(Läsinstruktioner hur du läser kulturutredningen hittar du i vårt tidigare inlägg här.)

4 kommentarer
  1. H skriver:

    Tja

    Soft inlägg av T.

    Att göra en analogi med idrotten är intressant. Inte minst för att ”amatör” idrottare får utöva utan betalning även efter många års utbilding och utövande. Vilket alltsom oftast görs utan knot å kverulans, men med engagemang och entusiasm. Kan det analogiseras… till kulturarebtare?

    Att en f.d. kulturminister kan sörja bristen på parlamentära överenskommelser torde inte vara överraskande. Att en majoritesregering kan besluta om den så önskar än mindre så. Överraskande alltså.

    Verkar rätt softa resultat Grimalid-Schwarts et consortes har preseteras.

    Ävenså inlägg av golvad Rayman i SvD – läsvärt.

    Fridens

  2. Tobias H skriver:

    Sa jag verkligen att ”kulturpolitikens grundstruktur” sattes 1974?

    Rent organisatoriskt inskränkte sig 1974 års reform till att slå samman ett antal instanser för att skapa Statens Kulturråd, en reform som på många sätt påminner om den reform som Kulturutredningen nu föreslår, i synnerhet när det gäller en myndighet för konstområdet.

    När det gäller visioner var den utredning som kom 1972 och de mål som fastlades 1974 rätt mycket en formulering av en kulturpolitik och en kultursyn som redan fanns. Det är i alla fall så som jag alltid uppfattat saken. Så kommer det antagligen också vara med eventuella nya mål.

  3. Tobias H skriver:

    I övrigt så tackar jag för en god sammanfattning.

  4. Tobias skriver:

    Tobias H: Jag refererade inte just dig, och det är möjligt att jag lyssnade slarvigt. Tack för din utbyggda förklaring hur som helst!

    H: Soft. Och apropå jämförelsen med idrotten: Man ska väl inte dra den för långt på alla plan, men du tar upp en intressant aspekt och låt mig generalisera – varför kulturarbetare i högre grad påtalar värdet för andra medan idrottare mer erkänner att livsvalet är för sin egen skull. Då ser jag inte en välbetald NHL-spelare framför mig, utan typ en kanotist som knappt inte (heller) tjänar några pengar. Kanske är det för att en konstnärs val är mer definitivt – man har investerat i en utbildning. Medan idrottaren snarast tänker sig göra något annat än en intensiv period fram till 30 år.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas