Jag gillar ju korta böcker. Speciellt på fredagskvällar. Lite för trött för teori och tegelstenar, finns det inget bättre än att läsa en (kort) roman i soffhörnet. Det är mitt sätt att varva ned. Det är mitt ”fredagsvin”.
Fredagsboken blev ”Människor helt utan betydelse”, Johan Klings debutroman. 160 sidor kort. Oj, vad jag gillade den.
Den är ett måste att läsa för alla som predikar entreprenörskap!
Här skildras en man som är raka motsatsen till samtidens hyllade ”handlingens man”. En man som inte tar för sig. Som inte är ”företagsam”. Som är osäker och oroar sig. Sådär som många av oss gör, och vissa mer än andra.
Det är precis sådana som Magnus, som huvudpersonen heter, jag brukar tänka på, när jag hävdar att vi är olika och att alla inte bör och kan stöpas i samma form, bli likadana, bli ”entreprenörer”.
Sedan finns det många andra bottnar. En sådan är hur oron skapas inombords, och inte av faktiska händelser. Där känner jag igen mig, som bara den senaste veckan har fått sparken, gått i konkurs, blivit hemlös och förlorat vårdnaden om sonen – i fantasin.
Boken är dessutom en språklig liten pärla. Man läser verkligen vartenda ord, för det är i språket och bilderna som handlingen finns. Små nyansskiftningar, upprepningar, parallella tankespår, ständiga skiftningar i stämningsläge, bilder. Det märks att Johan Kling har en bakgrund som filmregissör, (”Darling”).
För mig är det ofta språket som avgör om jag tycker att en bok är bra eller inte. (Liksom det är själva rörelserna jag gillar eller inte gillar i dansen.) Språket och ambivalensen. Det måste finnas utrymme för ambivalens, annars tappar jag intresset.
Jag tror att det är därför jag har svårt för en del litteratur i genren ”Boys-with-Big-Ideas” à la Chris Anderson, Malcolm Gladwell & Co. Där finns inget utrymme för ambivalens.
Men i ”Människor helt utan betydelse” börjar var och varannan mening med just ett ”Men” – och då låter det precis som i mitt eget huvud.
Dessutom är det skönt att för en gångs skull läsa en skildring av mediebranschen, samtidens mest uttjatade miljö, som tar fasta på det inre istället för det yttre; på det som har betydelse.