“alla-kan-göra” är ett viktigt inslag i skolan,omsorgen (t.ex. för utvecklingsstörda), äldreomsorgen och hobbyverksamhet eftersom bild- och ordskapande, musikutövande stimulerar våra sinnen, utvecklar oss som människor.

Men det räcker inte att hänvisa kulturen till att vara en faktor för personlig utveckling. Vi måste även ta del av kulturupplevelser som ges till oss av professionella utövare som är bättre än oss alla på de de gör. Detta för att få tanken att lyfta, sinnet att vidgas av upplevelser som jag själv som amatör inte förmår framställa. Därför är det viktigt för oss alla att säkerställa möjligheterna för professionella utövare att leva på sin konst. Det ska naturligtvis också ses som riktiga jobb.

Det skumma är ju också att jag undrar vad som skulle hända om samma diskussion fanns inom exempelvis medicin. Tänk om alla börja fuska i medicin; diagnosticera sig själva, medicinera sig själva.. vart skulle den vetenskapen och kunskapen ta vägen, och vilket värde skulle den få? Jag vet att det är en långsökt parallell att dra, och konsekvenserna av något sådant ser ju onekligen väldigt annorlunda ut.. Eller för att ta ett annat exempel; bristen på utbildade lärare, och hur det påverkar skolelevernas kunskapsnivå.

För övrigt; en del av Annika Norlins vision, detta med att konstnärerna valt att skaffa “riktiga” jobb.. det skrämmer mig faktiskt litegrand. Jag förstår helt klart tanken med det, men tanken på att inte kunna ägna mig åt det jag älskar mest och faktiskt är bäst på.. usch! Jag vet inte varför man inte skulle kalla konstnärsyrket/kulturarbete för ett “riktigt” jobb..?

Jag gillar tanken på att ha ett samhälle där kultur är jättestort och utövas av alla. Det skulle vara väldigt trevligt såtillvida att alla gör det. Sen finns det såklart en baksida med det också – men den går att diskutera och ser nog olika ut för olika människor. För min del består baksidan av att om alla gör, så finns risken att det blir ointressant. Kommer någon att kunna utmärka sig, kommer konsten och kulturen att ha nån slags allmänintresse eller hur blir det!? Och hur ska man lära sig att utöva all denna kultur?

Jag vet inte jag, det är en jätteintressant men också rätt svår fråga. Det känns som att man skulle kunna blanda in en hel rad olika ämnen i det; ekonomi, estetik, personligt värde och personlig utveckling.. you name it! Man kunde kanske säga att både den professionella kulturen OCH amatörkulturen behövs, men då är vi ju tillbaka där vi började…