Jag sitter och skriver om ”kreativitens villkor” för kultursektorn. En traditionell tanke stannar vid att man begränsar resonemanget till villkor för de professionella, exempelvis enligt inlägget nedan om konstnärers lön.
Men nu pågår en förändring där allt fler vänjer sig vid att vara aktiva medaktörer. En ny generation växer upp med insikten att det som släpps eller visas bara är en startpunkt. Man vill vara med och göra, och göra om. Vi har vant oss vid begrepp som användargenererat innehåll, bloggar och sajter som youtube och facebook.
Ska ”Generation Göra” (som Alf Rehn kallar den; hans bok är för övrigt omskriven på Copyriot idag) släppas in i kulturpolitiken? Bör planering av ”kreativitetens villkor” inkludera dessa också?
En kulturpolitik måste balansera mellan två val. Antingen kan den släppa in fler och fånga upp den här amatörvågen. Eller så kan den arbeta för att markera gränsen mellan amatörer och professionella och satsa på de senare.
Det beror på vad man tycker vad man tycker är viktigast: eget skapande/egen medverkan för så många som möjligt eller en hög nivå på resultaten (av några få). Visst, det hänger ihop, men det är ändå en skiljelinje.
Har vi i Sverige inte gjort båda två, med både studieförbund och institutioner? Kan vi inte göra det framåt? Kanske, men jag inbillar mig att studieförbunden måste förändras radikalt då. Dessutom är det alltid ett enkelt svar att allt ska få plats och nu menar jag att den nya amatörvågen både växer starkt och inte fångas upp av befintliga strukturer. Och vi vet… det handlar alltid om prioriteringar.
Kanske behöver amatörerna inte fångas upp – de sköter sig själva och är nöjda med det. Jag funderar utifrån Annika Norlins (Hello Saferide, Säkert) framtidsvision som jag tycker är mycket fascinerande. Även den apropå inlägget nedan om konstnärslöner och personliga val.
”Generationen under oss, sjuttio-åttiotalisternas barn, tycker att vi är slöa och såsiga. (…) De vill inte jobba med konst. De är hantverkare, sjuksköterska, bankman. Riktiga jobb. På fritiden gör de musik som de själva spelar in hemma på datorn. Någon målar tavlor som man kan sätta upp på väggen via projektor, om man får lust. En tredje gör filmer hemma och klipper dem själva. Det finns lite olika dataprogram som kan mäta värdet i konstnärligheten. Om man får ett lågt värde på sin låt gör man en ny.
2030 finns kulturen överallt, den är större och viktigare än någonsin, och den är fri och tillgänglig och kostar inga pengar. (Så är det, de som trodde att de skulle kunna arbeta som musiker eller som filmare eller konstnärer har för länge sedan gett upp och skaffat sig vanliga yrken.) Konsten är ett sätt att umgås och att använda andra hjärnhalvan och inget där någon är bättre än någon annan. Kulturen är inte något man betraktar och analyserar utan något var och en av oss håller på med, inte för att få bekräftelse utan för att göra.”