På årets tolfte dag känner jag mig redan trött på kulturpolitik. Det kommer att bli en svår vår.
Försöker uppbåda något slags ilska – eller glädje – över morgonens artikel om några av Kulturutredningens förslag, men lyckas inte riktigt.
Idén med ”kulturportföljer” skrämmer mig visserligen. Jag tror inte på den, men det har jag ju sagt förut.
Däremot låter en bokmyndighet, spontant, inte som en dålig idé, alltmedan jag avstår från att i dagsläget uttala mig om sammanslagningen mellan Statens konstråd och Riksantikvarieämbetet. Intuitivt låter det inte lika självklart.
Vad som händer med folkbildningsanslaget är lite spännande. Jag har alltid haft känslan av att det är ett cementerat område, där alla partier har någon form av egenintresse. Få se om det kan förändras.
Att stärka kulturen som politikområde generellt och att stärka kulturens roller i civilsamhället tycker jag bara låter bra och är knappast kontroversiellt. Likaså tillhör jag dem som tycker att det är på tiden att litteraturstödet ses över.
Men återigen: någon riktig energi lyckas jag inte uppbåda. Är det mig det är fel på (jag har lite feber) – eller är det förslagen?