Missa för allt i världen inte nyutkomna Industrial Cool. Om postindustriella fabriker av etnologen/konstnären Robert Willim. Det är en otroligt bra bok och ett häftigt projekt. Verkligen ”Scientific Cool”, i uteslutande positiv bemärkelse.
Först och främst: ämnet. Det är en fascinerande – och lärorik – berättelse om estetisering, historisering, iscensättning och omvandling. Om fungerande fabriker som omvandlas till ett slags teatrar. Om nedlagda fabriker som görs om till ”kreativa platser”. Om sköna och smärtsamma omställningar. Inget nytt, men berättat på ett sätt som gör att man ser nya dimensioner.
Sedan: metoden. En experimentell kulturanalytisk metod, som författaren själv kallar det. Med text, bilder och ljud, lika mycket konst som vetenskap. Ett måste är att gå in på hemsidan, där det finns en massa kompletterande material samt – förstås – en gratis kopia av boken (ännu ett sympatiskt drag). Även om det här är den typ av bok man absolut vill ha i bokhyllan och återvända till.
Mer? Ingången. Jag älskar ingången. Pappan som arbetade i fabriken, som sedan lades ned. Författaren som lekte som barn i de övergivna lokalerna – och likheterna mellan den leken och den lek som nu äger rum i gamla fabrikslokaler. Och samtidigt den andra sidan av berättelsen, som också har sin ingång i några egna år på fabriksgolvet. Det gör det hela grundat på ett sätt som saknas i många berättelser av den här typen.
Och dubbelheten, förstås. Att baksidorna också får plats. Att den handlar både om det som syns och synliggörs i den estetiserade ekonomin – och det som inte gör det. Det gör det hela trovärdigt och viktigt.
Liksom formen. Den är kort, 131 sidor (bara det) och lättläst. Varför finns det inte fler böcker av det formatet? Det skadar ju faktiskt inte att man orkar läsa en bra bok en fredagskväll istället för att titta på Idol.
Vidare är det ett smart urval av teoriska tankar, utan ambitioner att täcka allt. Istället kommer några väl valda, tänkvärda meningar från olika håll. Sådana där som stannar i huvudet. Själv fastnar jag inte minst för den starka kopplingen mellan estetisering, historisering – och ekonomi. Hur känslan av ett förflutet, en nostalgi, skapas och bidrar till idealiseringen av denna nya, kreativa ekonomi. Den idén kommer att stanna.
Dessutom väcker boken minnen. Jag minns till exempel att jag för flera år sedan frågade min då sjuåriga son om han visste vad en fabrik var. Och han svarade: – ”Det är ett ställe där man ser konst.” Han hade – och har – nog aldrig besökt en fabrik där man tillverkar saker, däremot massvis av fabriker som har gjorts om till kreativa platser. Inklusive min egen arbetsplats, Konstfack.
Robert Willims bok sätter alla sådant i ett sammanhang – och bifogar dessutom en given, men helt underutnyttjad favorit: ljudet. Han har hela tiden arbetat med ”soundscapes” i sin forskning och spelat in ljuden av miljöerna. Det är genialt.
Själv är jag ju – som alla som känner mig vet – ljudkonstfreak. I åratal har jag refererat till en av mina starkaste konstupplevelser från just en övergiven fabrik, numera omvandlad till konstmuseum, MassMoCA i North Adams, USA. Där inne i en gränd fanns ett ljudkonstverk med blandade ljud och röster från den numera nedlagda fabriken, som gjorde ett outplånligt intryck på mig. Ingen har någonsin förstått vad jag har talat om och verket finns tydligen inte längre. I Robert Willims bok och ljud, som man kan ladda ned och lägga på sin pod, har jag fått en tröst.
Sedan är den förstås högaktuell i dessa dagar, då vi inte gör annat än pratar om industrin. Speciellt som en del av den handlar om en bilfabrik.
Och den utgör ett utmärkt exempel på den typ av litteratur som jag gillar. Till skillnad från alla ”big-idea-books”, som vi tidigare har diskuterat. Varför? Jag vet inte. Men hjälp mig gärna. Och läs för allt i världen boken!