I en paus som egentligen inte fanns på konferensen ”KulturSverige nu!” satte vi oss ner på Frimurarehotellet med professor Yudhishthir Raj Isar, som vi låter utnämna till en av de personer som har bäst överblick över kulturekonomi från ett globalt perspektiv. Han är en av medredaktörerna till nyligen utgivna storverket ”The Cultural Economy” och med bakgrund som bland annat chef på UNESCO.
Vilka är de tre största utmaningarna för kulturpolitiken idag?
”Ett: Avsaknad av expertkunskap hos beslutsfattare. Personerna som ansvarar för kulturen förstår inte kulturens ekonomi. De förstår inte det komplexa i marknaden eller processerna och därför fortsätter de endast med vad de kan, nämligen att ge subventioner till icke-vinstdrivande verksamheter. Det innebär att de skapar spänningar till övriga kultursektorn, som inte känner sig förstådda av beslutsfattarna.
Två: Orealistiska förväntningar på vad kulturen kan bidra till. Sådant som belysts i effektstudier, till exempel jobbskapande och ekonomisk tillväxt.
Tre: Kulturpolitik kan inte planeras och beslutas av kulturdepartementet enbart – för där finns inte den kompetensen. Det måste finnas en sektorsövergripande analys som involverar ekonomi, utbildning, arbetsmarknad etc. Som exempel kan jag berätta om ett tidigare samarbete med Sveriges regering. Jag föreslog en konferens där flera departement skulle närvara, men dåvarande kulturministern Marita Ulvskog satte stopp för idén. Hon menade att vi gick utanför kulturens område. Möjligen kunde hon tänka sig samarbete med utbildningsområdet, men inte mer. Jag menar inget illa med historien, vare sig mot henne eller mot Sverige, utan jag upplever detsamma på många ställen.”
Tycker du inte att det har skett en förändring? Vi ser nog att försök till samarbeten mellan politikområden börjar ske i Sverige.
”Det är möjligt. Men inte i Frankrike där jag bor. Och inte i Storbritannien.”
Varför valde ni titeln cultural economy på boken och inte cultural industries eller cultural economics?
”Framför allt tre orsaker. Vi ville sätta oss i ett vidare politiskt sammanhang och inkludera mekanismer som både rör och inte rör marknaden. Kulturnäringar (cultural industries) är också ’månadens smak’ så vi ville undvika den inplaceringen genom en bredare titel. Dessutom fanns rent intellektuella orsaker. Numera talar man enbart om ekonomi på ett sätt, men från ett historiskt perspektiv finns fler ingångar på området vilket vi försöker redogöra för. Vi har själva ett mer schumpeterianskt angreppssätt.”
Ville ni demonstrativt ta avstånd från kultur- och kreativa näringar som begrepp och diskurs?
”Mer handlade det om: varför inte var lite annorlunda? Vi vill inte vara ’en skola’ i bemärkelsen att alla författare i volymen tänker på samma sätt. I stället bjöd vi in författare med helt olika perspektiv. En större risk förstås, men roligare.”
I vår panel idag på konferensen höll vi väldigt mycket med varandra. Märks åsiktsskillnader annars bland forskare inom fältet tycker du?
”Oh ja. Du ser till exempel både nymarxistiska diskussioner om konstnärliga värden som exploateras och nyliberala hyllningar av den nya fantastiska världen. Man märker också olika infallsvinklar på kreativitet. Själv kan jag visserligen se att det finns en stor del kreativitet inom den kulturella sektorn, men jag skulle aldrig säga att de mest kreativa människorna finns inom konsten och kulturen!”
Riskerar det stora fokuset på kreativitet och kulturnäringar att leda till en baksmälla?
”Nej, det tror jag inte. Man kommer bara att tröttna på det. Att sådana begrepp används är inte heller nödvändigtvis något dåligt, även om det bakom det också står en stark lobby. Det handlar om att vara försiktig och veta vad man diskuterar. Samtidigt som det finns behov av forskning på fältet, just för att det är så populärt.”
Du skriver i din artikel i boken KulturSverige att det finns ett glapp mellan de som analyserar kulturpolitik och de som fattar beslut om den. Du ser inget problem i att forskare förlorar i trovärdighet om de börjar agera rådgivare?
”Varför skulle det vara ett problem inom just kulturen? Inom andra fält ser du inte den problematiken: finans, nationalekonomi, statsvetenskap. Det finns ett flertal forskare som blivit betydelsefulla politiker eller rådgivare. Henry Kissinger blev utrikesminister ursprungligen mot bakgrund av att han hade teoretiska modeller som blivit uppmärksammade. Men det är ett individuellt val och många tycker det är en bra idé att komma med råd för hur man skapar ett bättre samhälle, utan att se det politiskt.”