Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
17 november 2008 under Inblick, Noterat | kommentera

Kulturekonomisk vardagsdebatt

Emma Emma

Medan Tobias och jag är hemma och tar hand om våra respektive bebisar, Tobias om sin nyfödde lille son, jag om en blivande bok, har den kulturekonomiska debatten blivit vardagsmat.

Niklas Rådström skriver, som vanligt, ett mycket klokt och välformulerat inlägg i Dagens Nyheter, om synen på konstnärliga utövare som något slags ”fripassagerare i första klass”. Vad jag dock är mest nyfiken på, är hans förslag om progressiv royaltybeskattning. Skulle det fungera? Vilka hinder finns det?

Hade jag haft tid, hade jag gärna åkt på den kulturpolitiska debatten på Riksteatern i går och då ställt frågan om realismen i alla dessa förslag som vill göra kultursektorn och kulturarbetare till undantag i skattelagstiftningen och annat.

Är det verkligen realististiskt att tro att specifika yrkesgrupper kan få specifika skattelagar i ett land som Sverige, där grundprincipen är att alla ska behandlas lika?

Min erfarenhet är den motsatta och jag har alltid hört att anledningen till att exempelvis kultursponsringen inte får ändrade avdragsregler, är att den ska inte betraktas som annorlunda annan sponsring.

Nu undrar jag om Rådströms förslag eventuellt skulle kunna falla inom en annan kategori, om den går på inkomstslag istället för yrkeskategori. Eller?

I dag presenterar också Skuggutredningen sina förslag på Orionteatern, men jag tvivlar på att jag hinner dit. Dessutom låter det ganska tråkigt att lyssna i så många timmar.

Själv har jag bara surt ifrågasatt själva frågan, ”Hur ska Sverige bli ett världsledande kulturland?” Bortsett från bristen på realism, igen, har jag svårt att förstå varför vi ens skulle vilja vara bättre än något annat land på kultur – och jag är allergisk mot den här typen av retorik.

En del av förslagen i Skuggutredningen verkar göra precis det jag funderar över, nämligen föreslå att kultur och kulturskapare ska betraktas som undantag i skattelagstiftning och annat. Jag undrar, som sagt var, om det verkligen är en framkomlig väg. Jag betvivlar det.

Annars roade jag mig också med att läsa om Stockholms stads nya kulturfond. Jag var tillfrågad att sitta med, men tackade förstås nej. Den typen av uppdrag fungerar inte med mitt behov av en oberoende ställning som forskare på fältet. Dessutom är jag lite fundersam över grundpremisserna i den här fonden.

Att de har sneglat mot Stiftelsen framtidens kultur är uppenbart, men det finns också stora skillnader. En sådan (det finns flera) är att i Framtidens kultur gick inledningsvis typ 5 % av bidragen till administration, resten betalades ut. I Stockholmsfonden går två av fem miljoner till administration! Det är ju hårresande. Samtidigt som det också kan handla om att det är för lite pengar i potten från början.

Det finns en del annat att fundera över, som till exempel den här kopplingen till näringslivet. Den förstår jag mig faktiskt inte riktigt på. Är det samarbetet med näringslivet som ska främjas eller är det nyskapande kultur? Spelar kvaliteten någon roll? På samarbetena och/eller konsten? Vilka räknas till näringslivet? Och varför? Och så vidare.

Att det skapas initiativ för nyskapande kultur är förstås toppen, men än kvarstår det många frågor runt fonden.

3 kommentarer
  1. Mathias skriver:

    Tycker att Rådströms artikel var briljant. Och framförallt konkret. Utom mot slutet när han skulle lulla lite om kulturens betydelse. Det hade han ju redan slagit fast på andra och mycket bättre sätt tidigare i artikeln.
    Undrar om inte pudelns kärna är där nånstans, ändå.
    Att problemet med ekonomin kring sektorn Kultur är att man ser det just som EN gemensam sektor. För egentligen, visst skiljer sig böcker och teater rätt mycket åt? Det ena är en i högsta grad kollektiv konstform, både gällande produktionen och konsumtionen, den andra mycket individuell. Teatern sker här och nu, enbart. Medan boken kan läsas nu eller om ett år samt reproduceras och spridas i olika former, utan att tappa nämnvärt mycket.
    Varför skulle dessa två uttryck ha exakt samma spelregler, bara för att orsaken till att de finns och effekterna av dem kan sägas vara lika?
    Vilka andra yrken, som i en mer objektiv mening är så olika, jämställs och klumpas ihop?
    Och är det inte själva verket så att de olika subsektorerna redan särbehandlas på olika vis, tex från Staten?
    Det finns ju SVT och SR, vilka ju måste sägas vara ett slags kulturskapande enheter, stödda av skattemedel.
    Likaså finns Dramaten och Operan. Riksteatern.
    Svenska Filminstitutet.
    Men finns det någon motsvarighet gällande litteraturen?
    Eller arkitekturen? Etc.

    Det skulle ju innebära att vi inte ens redan nu anser att sektorn Kultur inte riktigt finns.

    Jag vet att detta lätt hamnar i fult/fint samt i en diskussion om vad som finner sin marknad. Det är inte avsikten.
    Vad jag undrar är:
    Varför söka en lösning för hela kulturen, när det kanske är ett helt irrelevant begrepp, som blir för stort att hantera?
    Isåfall kanske man ska söka politiska lösningar för hela naturen, inte för klimatfrågan, utsläpp eller Östersjön?

    Och så är det bara måndag!

  2. Gunnar skriver:

    Visst Mathias. Helt rätt att man inte kan klumpa ihop hela kultursektorn. Det är milsvid skillnad på Dramaten och en biblioteksfilial. Det enda jag skulle vilja ha en liten åsikt om är att även om litteratur och arkitektur är individuella kulturformer så finns det även offentlig ekonomi inblandad. T.ex. bibliotek och muséer.

  3. Tobias skriver:

    Ni har ju rätt i att stora skillnader finns.

    Men politikområden klumpar ju just ihop. Annars skulle det inte hanterbart. Utrikespolitik, miljöpolitik, kulturpolitik…

    Och när kulturen samsades med utbildningsområdet hävdade vissa, däribland tidigare ministern Bengt Göransson, att många fördelar fanns. Inte minst efter kulturen i sig innebär ett LITET område och kan dra nytta av en draghjälp.

    Dessutom även många kopplingar, på individnivå. Även om böcker och teater har olika verksamhetslogiker så står författare bakom båda.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas