På min crosstrainer ligger Anita Kratz biografi ”Reinfeldt – Ensamvargen” (ja, det är perfekt träningsläsning) och häromdagen såg jag genomdraget av Orionteaterns föreställning med samma namn, som har premiär i kväll.
Jag är ambivalent. Framför allt efter ha sett föreställningen, som är ett slags dokumentär, helt och hållet byggd på Reinfeldts, och någon gång hans mammas, egna ord. Materialet är hämtat – ordagrant – ur de intervjuer som Anita Kratz har gjort med Reinfeldt under sexton års tid.
Mitt första intryck är att det känns lite överraskande att Orionteatern ägnar sig åt moderat propagandateater. Visserligen verkar jag vara ganska ensam om det, men jag får i alla fall varma känslor för huvudpersonen efter att ha sett föreställningen.
I mina ögon blir nämligen Reinfeldt, fint spelad av Johan Rabaeus, mänsklig, ensam, utsatt, rättrådig och moralisk. Visst, han framstår som lite fyrkantig, lillgammal och fantasilös, men trots allt verkar han ju vilja väl.
Och att han är en ensamvarg, en som ställer sig utanför nätverken, ”kotterierna” som han kallar dem, och går sin egen väg, kan jag inte se som annat än positivt. Ensamvarg är i mina öron en komplimang.
Fast här går meningarna i sär. En biolog i sällskapet påpekar att ensamvargar, det vill säga vargar som lämnar sin flock, alltid dör. Någon annan säger att det är en värdelös ledaregenskap. Ledare kan inte vara ensamvargar; ensamvargar kan inte vara ledare. Jag är inte helt säker på att det stämmer.
Kanske är det dock främst för att jag gillar ensamvargar så mycket, som jag känner sympati för att just den här sidan lyfts fram hos Reinfeldt. Den kände jag heller inte till innan.
Alla verkar dock inte bli lika förtjusta efter att ha sett föreställningen, vilket talar emot propagandateatertesen. Tvärtom verkar många bli närmast förskräckta över hur platt, ytlig, visionslös och prestigefull vår statsminister framstår.
Sett ur en ledarskapssynvinkel är det dock den perfekta föreställningen. Reinfeldt själv framstår – och framställs – närmast som en idealtyp för en specifik ledarstil, en idealtyp man inte ens trodde existerade utanför läroböckerna (och kanske inte heller gör det, bortsett från på scen).
Här är det helt och hållet strukturerna som styr och som han tror på. Allt handlar om kontroll. Det är det teknokratiska ledarskapet draget till sin spets och följaktligen – och helt enligt teorierna – föraktar han det karismatiska och narcissistiska.
Det är otroligt intressant – och mumma för den som är intresserad av ledarskap. I föreställningen finns material för många och långa diskussioner.
Dessutom är det en fin föreställning. Johan Rabaeus spelar, som sagt var, Reinfeldt suveränt och sjunger däremellan fantastiskt. Musiken är kanon, pianisten Bjarne Löwdin underbar och scenografin är supersnygg.
Fast jag har en stor invändning. Jag känner mig faktiskt inte bekväm med formen. Kanske är det för att jag är forskare och själv använder mig så mycket av intervjuer.
Under veckan som har gått, har jag lyssnat igenom flera inspelade intervjuer, som jag ska använda i en kommande bok. Och en sak är säker: även den allra smartaste kan framstå som hyfsat korkad om man läser citaten rakt av, på talspråk, och tagna ur sitt sammanhang. För att inte tala om hur skvallrigt det skulle låta om man citerade vad folk säger om andra.
Därför rensar jag alltid citat från talspråk och skvaller och jag låter alltid den som är intervjuad och namngiven godkänna citat innan publicering.
Jag skulle, med andra ord, aldrig kunna tänka mig att göra det som görs i ”Reinfeldt – Ensamvargen”: plocka citat ur sitt sammanhang och låta någon ordagrant läsa upp vad någon annan har sagt. Särskilt inte om det handlar om andra, likaså namngivna, personer. Det strider helt mot min moral.
Även om det kanske är lagligt att använda dessa intervjuer som underlag för föreställningen på detta vis, tycker jag inte att det är moraliskt – och det lämnar mig med en obehaglig känsla i maggropen.
Fast det kanske bara är att inse att moral är lika ute som ensamvargar är utrotningshotade. Trots att landets ledare, statsministern, faktiskt – och glädjande – verkar gå åt andra hållet.
PS Angående recensioner:
Ann-Charlotte Marteus i Expressen sätter fingret på en viktig sak när hon i sin recension skriver: ”Publiken fnissar. Politiker är ju trots allt inte riktiga människor!”
Lars Ring i Svenska Dagbladet gör en mycket imponerande analys, och har delvis liknande invändningar som jag själv.