Guardian tar upp en fråga som länge förbryllat mig: varför skriver inte kvinnor böcker av typen The Tipping Point, The Long Tail, Freakonomics eller, för den delen, Nextopia?
Det vill säga böcker med en stor idé som förklarar precis allt.
Möjligtvis skulle Naomi Klein kunna utgöra ett undantag. Och inte så förvånande skrivs det då förstås direkt böcker mot henne, av män, som förklarar att hon har fel.
Det tror jag är en förklaring. Efter dryga åtta år som krönikör i en dagstidning, känner jag igen mönstret. Det är alltid – och uteslutande – män som mejlar in kommentarer av typen ”du har helt fel” (och inte så sällan uttrycker de sig lite mindre diplomatiskt).
Att skriva en bok av typen ”den-stora-idén-som-förklarar-allt” känns därför inte särskilt lockande. Jag lovar att som kvinna, speciellt i Sverige, skulle man bli offentligt slaktad.
Sedan har jag en gnagande känsla av att kvinnor inte är lika produktiva som män. Det är så tydligt i den akademiska världen, även om det förstås finns undantag. Men i det stora hela publicerar män mer än kvinnor, det vet vi.
Jämställdheten spelar förstås en viss roll. Ingen av mina manliga kollegor är, likt jag själv, ensamstående på heltid. Och ofta tar de mindre personligt ansvar för studenterna. De satsar säkert lika mycket på själva undervisningen, men de ägnar ofta mindre tid åt att sitta och prata med studenterna om allt möjligt utanför seminarierna.
Det är bara att inse att vi kvinnor är uppfostrade, och kanske till och med födda, till att vårda relationerna i första hand. Och studenternas behov går därför alltid före den egna forskningen.
Men det finns något mer som spökar. Ser jag till mig själv handlar det om sådant som taskiga prioriteringar, svårigheter att säga nej, dålig disciplin när det kommer till att skriva sådant jag själv inte vill, sviktande självkänsla samt ett fullkomligt otaktiskt och ostrategiskt sinnelag.
Ja, det vore jättebra för min akademiska karriär om jag skrev fler vetenskapliga artiklar, men det är ju så förbannat tråkigt att skriva i den formen.
Ja, det vore jättebra för min ekonomi om jag skrev en bästsäljande ”en-idé-förklarar-allt-bok”, men det känns faktiskt helt främmande.
Jag kommer aldrig att kunna göra det. Och jag tror att många män inte heller kan. Det strider mot något slags grundläggande synsätt på världen. Det finns inte någon idé som förklarar allt och det vore ju helt förmätet att tro att just min skulle göra det. Jag har alldeles för mycket skam i kroppen – och frågan är om man inte måste vara lite skamlös för att kunna göra det.