I dag skriver jag en krönika i Dagens Industri om ”scenskam”. Jag tycker själv att det var ett ganska fyndigt begrepp, som beskriver något som många lider av.
Scenskam är på sätt och vis motsatsen till scenskräck. Ångesten kommer efter ett framträdande; inte innan. Inte minst drabbar det alla som, likt jag själv, är impulsiva och i stundens hetta kan haspla ur sig nästan vad som helst.
Aj, aj, vilken ångest man kan få efteråt. Jag har legat dubbelvikt, i fosterställning, många gånger efter föreläsningar, debatter och andra framträdanden. Och jag har, inte minst i rollen som moderator, sett många andra göra detsamma.
Uppenbart är det också många läsare som känner igen sig. Det har plingat friskt i min mejlbox i dag, vilket alltid är roligt och egentligen det enda som gör det värt att skriva krönikor.
För ja, även krönikor – och blogginlägg – kan annars framkalla scenskam.