I går var det premiär på Stora scenen, Södra Teatern i Stockholm. För mitt förlag Volantes nya bok, ”Nextopia – livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället”.
Fullsatt på Stora scenen på ett boksläpp med föredrag av ekonomiprofessor. Härligt. Och en intressant lanseringsprocess som jag lärt mig mycket av. (Inspelning med mobilkamera tills vidare: Bambuser.)
Flera ekonomiredaktioner har skrivit om boken (VA, DN, DI), men igår gjorde också SVT Kulturnyheterna ett inslag om boken och författaren, Micael Dahlén vid Handelshögskolan, och tog bland annat idén om trailerism, det vill säga att trailern ökar i popularitet på bekostnad av filmen.
Det finns en hel del frågeställningar som väcks utifrån den här boken från ett kulturekonomiskt perspektiv. Kulturnyheterna har såklart inte utrymme att ta upp alla, men en fördjupad diskussion vore intressant.
Micael Dahlén pekar på att vi i ”förväntningssamhället” rusar allt snabbare mot vad som väntar runt hörnet – mot nästa jobb, nästa bok, nästa pryl; mot en nextopi. För kulturen – liksom alla ”branscher” – innebär följden med snabbare och ryckigare konsumtion en utmaning.
Jag tänker till exempel på allt från Akademibokhandelns nya Göteborgsbutik som de kallar ”litterär färskvarubutik” (”hyllvärmare göre sig icke besvär”) till Amazons ebokläsare Kindle, och att downloads ersätter album liksom att pocketböcker ersätter inbundna böcker, samt det som Wired tidigare beskrivit som ”snack culture” (enminutsklipp på YouTube etc.).
Vad innebär en snabbare kulturkonsumtion för bokförlag, teaterinstitutioner och musikbolag? Har de börjat förbereda sig? För även om bokläsandet har gått upp totalt, om jag minns rätt, så minskar det om vi isolerar till exempel ”20-åringen”.
”Nextopia” tar även upp en del konkreta iakttagelser hur allt från tv-bolag (exemplet ”Lost”) till filmbolag (trilogier) och rockband (Radiohead) gjort för att hålla kvar eller locka tillbaka konsumenter så de inte försvinner iväg, på jakt efter nästa grej.
En hel del har haft reaktionen att det är en stressframkallande och cynisk bok (se till exempel Fokus). Många tycker den är provocerande – och det är ju ett härligt omdöme från en förläggares perspektiv, att tankar åtminstone väcks.
Själv ser jag något positivt i att vi alltid strävar vidare. Bara man finner ett lugn i det tillståndet, en känsla av kontroll, är den ju mycket bättre än motsatsen – att det bästa redan är gjort.
Att kulturen och informationen snurrar snabbare, liksom är mer fragmenterad, är också en fråga om kontroll och behöver inte innebära att vårt behov av fördjupning avtar. Men i stället för en källa (till exempel en bok) sker fördjupningen med hjälp av kanske hundra YouTube-filmer, olika nätforum för likasinnade och specialgjorda webbplatser. Snabba, korta grejer var för sig – men totalt sett något mycket större.