Det bidde inte mycket till bloggande från bokmässan, p g a tidsbrist. Och nu är jag så trött på alla ord, ord, ORD, att jag knappt orkar skriva eller säga ett enda till.
För det är svårt att låta bli att fråga sig om man verkligen har rätt sysselsättning efter en sådan här mässa. Behövs det skrivas fler böcker? Hållas fler debatter? Bloggas mer?
Och det går inte att komma ifrån att den absoluta höjdpunkten var när vi, mellan mässan och middagsminglet, hann kasta oss fram och tillbaka till Göteborgsoperan för att avnjuta den fullkomligt fantastiska uppsättningen av Mozarts Requiem (se till exempel DN:s recension här).
Det kändes lite som när man äter det första riktiga, lagade målet mat efter en vecka med frystorkat på fjället. Helt underbart – och (relativt) ordlöst!
***
Samtidigt – och paradoxalt – kan man bli galen över att det ibland inte sägs tillräckligt. Som när Kulturutredningen tog plats på podiet i fredags: sex män/kvinnor på scen, färgkoordinerade i svart och grått, fullsatt i lokalen och höga förväntningar.
Och vad kom det?
Svar: i princip ingenting. Lite grann om att litteraturstödet ses över, att målen skrivs om och att Kulturrådet kommer att förändras (och att generaldirektören kommer att få veta det först), men inte så mycket mer. Trots att det från början hette att de skulle föra en dialog om sina förslag under hösten.
Gissa om sådant sätter fart på spekulationerna.
***
Annars tror jag att det egentligen sades en massa vettiga saker under bokmässan, men att jag var alltför upptagen med mitt eget pratande för att höra dem.
Idiotiskt! Det är sista gången jag bokar in så många egna framträdanden, möten och intervjuer.
För – förutom det sedvanliga minglandet – hann jag med att göra ett par intervjuer för forskningsprojekt, träffa såväl redaktörer som förläggare för ett par kommande projekt samt delta i sammanlagt fyra debatter:
– en om kulturentreprenörskap med Barbro Osher, Björn Ranelid och Kristoffer Lind, där jag efteråt ångrar att jag inte frågade mer om hur Barbro, som ju är en av Sveriges absolut största kulturmecenater, resonerar och agerar. Men det är lätt att det blir så i debatter; man blir alldeles för upptagen av sitt eget pratande och glömmer att lyssna och fråga. Det är därför jag nuförtiden föredrar att vara moderator.
– en om kulturföretagande med Linda Portnoff, vars doktorsavhandling har kommit ut i nedbantad version i den suveräna serien ”Forskning i fickformat”, som för övrigt finansieras av revisionsbyrån Öhrlings PWC – apropå bra sponsringsprojekt.
– två om kultur och hälsa med medicinprofessorerna Gunnar Bjursell och Mikael Nilsson vid det tvärvetenskapliga Centrum för kultur och hälsa vid Göteborgs universitet samt två ärkebiskopar, vid varsitt tillfälle. Först den nuvarande Anders Wejryd; sedan den förre KG Hammar. Och även om det var spännande samtal om medicin, hjärnforskning, kultur och religion, kändes det inte helt givet vad jag själv hade att bidra med. Sådant är ganska jobbigt.
Vad är det som gör att man inte kan säga nej? Är det bara det gamla vanliga bekräftelsebehovet, eller är det också något annat? Något slags pliktkänsla, att man måste ställa upp. På allt. Särskilt om man har eller har haft offentlig finansiering, åtminstone delvis, och är forskare. Då måste man dela med sig; då finns alltid den så kallade ”tredje uppgiften”.
Och, för att knyta an till veckans bloggtrauma, är det väl samma fenomen som driver mig att blogga.
På vägen hem på tåget läste jag dock, som av en slump, Pierre Bourdieus Moteld:
För att verkligen kunna förstå vad som sägs och framför allt vad som inte får sägas under sådan konstlade diskussioner skulle man behöva i detalj analysera förfarandet vid urvalet av dem som man i USA kallar ”panelists”. Dessa personer måste alltid finnas till hands, d v s de måste alltid vara villiga att ställa upp i diskussioner men även följa reglerna genom att gå med på att tala om allt möjligt (just detta är definitionen på vad italienare brukar kalla ”tuttologo”) och samtidigt besvara de frågor, även de mest absurda eller chockerande, som journalister ställer. Vidare krävs det av deltagarna i sådana debatter att de ställer upp på allt, med andra ord alla sorters eftergifter (angående ämne, övriga deltagare o s v) eller kompromisser, för att de ska få vara med och på sätt försäkra sig om ”mediakändisskapets” olika fördelar, d v s uppmärksamhet i pressen, inbjudningar att hålla inkomstbringande föredrag o s v. I förberedande samtal, som somliga producenter anordnar i USA och allt oftare i Europa i syfte att välja ut ”panelists”, bör lämpliga kandidater också kunna uttrycka tydliga ställningstaganden på ett slagkraftigt och lättbegripligt språk men samtidigt undvika att visa prov på alltför stor lärdom (enligt maximen: ”The less you know, the better off you are”).
Jag får trösta mig med att jag inte kan vara ensam, utan att vi efter en sådan här mässa borde vara ganska många som känner oss träffade. Även om det, inifrån, inte handlar om vare sig kändisskap eller pengar, utan snarare om oförmågan att säga nej.