Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
23 september 2008 under Inblick | kommentera

Min bloggmoral

Emma Emma

Det händer att jag uttrycker mig lite väl yvigt och yxigt här på bloggen. Och det händer att folk då tar illa upp. Ibland med all rätt, eftersom det i hastigheten kan bli en och annan olycklig formulering.

Dock vill jag göra klart några saker. En viktig princip är att jag i alla lägen undviker att hänga ut människor. Jag kan raljera om exempelvis kulturministern, i egenskap av minister, men inte som människa. För mig är det viktigt att skilja på politik och person; på samma sätt som jag inte tycker att det är fel om folk kritiserar min forskning, mina föreläsningar, mina krönikor eller andra saker som jag gör offentligt.

I ärlighetens namn händer det också att jag privat umgås med samma personer vars politik jag offentligt kritiserar. Det är inget problem. Jag kan gilla dem, utan att dela deras åsikter. Och, i likhet med Sören Kierkegaard, tycker jag att mina vänner gärna får vara så vara så olika mig själv som möjligt. Över huvud taget har jag aldrig förstått mig på dem som enbart tar till sig det som redan ligger dem nära. För mig är det till exempel en självklarhet att prenumerera på både Neo och Arena – och bland mina bästa vänner finns såväl moderater som vänsterpartister.

När det kommer till personer försöker jag också följa principen att aldrig referera till något som någon har sagt till mig i förtroende eller i ett forskningsprojekt. Och även om det inte är konfidentiellt eller ens känsligt, försöker jag alltid anonymisera om det handlar om saker som sägs utanför det offentliga. Jag kan till exempel referera vad en föreläsare har sagt, men jag anonymiserar alltid studenter.

Vidare skulle det aldrig falla mig in att återge vad en person har sagt om någon annan. Det råkade jag själv ut för en gång. Jag fikade med vad jag trodde var en kompis, träffade en annan kompis av en slump och dagen efter kunde jag på den första kompisens blogg läsa vad vi hade sagt – över en småskvallrig lördagsfika – om ett par andra, likaså namngivna, personer. Det var inte kul.

Över huvud taget tycker jag att det är ytterst viktigt att som bloggare ha moral och följa något slags bloggetik, som i mångt och mycket följer samma regler som annan offentlig publicering.

Att jag till yrket är forskare, ställer dock ibland till problem. Det är samma problem som jag har haft under mina drygt åtta år som krönikör i Dagens Industri. Jag tillhör dem som tycker att det är viktigt att delta i det offentliga samtalet, att ta den så kallade ”tredje uppgiften” på allvar och att sprida forskningsresultat, mina egna såväl som andras. Självklart bygger dock inte bloggen, eller krönikorna, alltid på forskning, men däremot använder jag ofta dessa snabba och mer publika former av kommunikation som ett sätt att testa tankar. Tankar som – om de visar sig bära – kan få en mer noggrann formulering i vetenskapliga sammanhang.

För det är framför allt där som skillnaden ligger mellan forskningen och bloggen/krönikorna. I formen. Här på bloggen, och i viss mån även i krönikorna, går det mycket fortare; det blir lätt lite flyhänt och inte så sällan tillspetsat – i syfte att skapa diskussion.

Varför? För att jag tycker att ingenting, INGENTING, är viktigare än diskussionen, som är själva grunden för demokratin. Att mitt eget företag, sedan många år, heter just Diskutera är ingen slump.

Jag ser också bloggandet som ett sätt att formulera och pröva argument – och i ärlighetens namn skiljer det sig inte så mycket åt från forskning, som också bygger på detta eviga prövande. Liksom på kritiskt tänkande.

Som tydligaste har det kanske blivit på entreprenörskapsområdet. Jag verkar vara hyfsat ensam om det, men jag ser ett stort behov av att diskutera den ”entreprenörialism” som råder i dag.

Att som alliansen till exempel föreslå att entreprenörskap ska ”löpa som en röd tråd genom hela utbildningsväsendet”, från förskolan och uppåt, och arbetas in i styrdokumenten för grund- och gymnasieskolan tycker jag är att gå för långt. Det påminner om Stockholms läns landstings förslag om att entreprenörskap ska ses som en ”grundkompetens”, som jag tidigare har kritiserat.

Varför? Det beror förstås inte alls på att jag avskyr entreprenörer. Eller entreprenörskap. Tvärtom.

Och jag tycker likaså att det är utmärkt att man lär sig om företagande i skolan, att det går att läsa och lära entreprenörskap som ett komplement till andra studier och att entreprenörskap ses som ett möjligt framtida val.

Men jag vill inte att det ska vara det enda valet, eftersom jag tror på mångfald. Som jag (ungefär) skrev i min krönika i lördags, det finns studenter som ser affärsmöjligheter i allt och genomför projekt efter projekt, och det finns andra som helst stannar på sin kammare och analyserar. En del vill ta hand om andra och sätter relationerna i första rummet, andra vet inte alls vart och vad de vill, utan prövar sig fram. En del blir entreprenörer, andra helt andra saker – och det är det som bygger samhället; att vi är olika och kompletterar varandra.

För mig är det en hjärtefråga, och det räcker med att jag kastar en blick på mina studenter för att veta att det är viktigt att de får vara olika; att de inte alla måste stöpas i samma form. Jag vill – som lärare – inte bidra till det. Och än mindre vill jag att det ska börja redan i förskolan.

Och jag tycker faktiskt att det är förfärligt att en regering tycker sig ha rätt att på det här sättet styra vilka ideal som ska råda i skolan – även om det kanske, som min forskarkollega Daniel har kommenterat här på bloggen (med signatur), i grund och botten är ganska harmlöst.

Det viktiga är dock att väcka diskussionen, och det är också mitt huvudsyfte. Om det sedan visar sig att jag har fel och att det inte alls finns något att oroa sig över, ja, desto bättre!

Och nej, jag tänker inte berätta vem som har kritiserat mig och varför, eftersom de inte har gjort det offentligt.

9 kommentarer
  1. Stefan skriver:

    Har själv undrat över hur du tänker i ditt sätt att recensera andras texter och uttalanden. Det är en viktig fråga att tänka på. Dels vad är det okej att ”hänga ut” och inte. Men också på vilket sätt ska man i så fall ”hänga ut” det. På första frågan är det väl så att allt offentligt får recenseras, men att det inte är moraliskt försvarbart att återge ett privat samtal tex.

    Jag reagerade dock väldigt starkt på din kritik av Marjana Johanssons muntliga svar till dig på sin disputation. Skulle du hänga ut en student eller lärare med namn och lite raljerande återge deras trevande svar på en svår fråga i en pressad situation?

    Men detta kan främst vara kopplat till fråga 2 – hur man recenserar det. Att skriva om ett samtal på en disputation är väl helt okej, men vad man än tycker om någons svar: förtjänar någon att av dig bli öppet namngiven och uthängd och få sina trevande ord i en pressad situation godtyckligt citerade på ett lite hånfullt sätt?

    Vad ger dig denna rätt?

  2. Dimi skriver:

    Blog on, du e grym!

  3. Emma Emma skriver:

    Stefan, jag tycker att det är bra att du ifrågasätter och att sådant här måste diskuteras för att vi på sikt ska hitta en vettig ton i en ny form, d v s bloggandet. Bloggetik är alltså viktigt.

    Att återge Marjanas svar känns OK, eftersom en disputation är en offentlig tillställning. Däremot kan man ju verkligen ifrågasätta om jag måste ha en så raljerande ton. Jag vet inte; jag ska titta på det igen. Jag blev nog ledsen över att en ärligt menad fråga, fick ett just raljerande svar, men det är mycket möjligt att jag uttryckte mig för hårt – och framför glömde empatin, d v s att förklaringen kan ha legat i nervositeteten. Nästa gång jag gör något sådant, kommentera gärna direkt.

    Fördelen med en blogg är ju att det faktiskt går att ändra i texten i efterhand, till skillnad från i exempelvis en tryckt tidning. Det är därför bloggen passar så bra för just det här livsviktiga demokratiska samtalet.

    Och Marjanas avhandling rekommenderade jag senast här om dagen!

  4. Alf Rehn skriver:

    Aldrig lätt att veta hur man skall uttrycka sig, eller när man skall hålla tand för tunga. Men en sak, Emma, vad menar du med att ”Jag verkar vara hyfsat ensam om det, men jag ser ett stort behov av att diskutera den “entreprenörialism” som råder i dag.”?

    Jisses, det finns ju rätt många som kritiserar entreprenörialismen. Inom entreprenörskapsforskningen är det en hel industri, liksom i CMS. Och det finns nog en del röster även i det mediala som driver med det.

  5. Den hemlige planeraren skriver:

    Hej Emma,

    Jag är en av de som har jobbat med att ta fram ditt ”hatobjekt” RUFS2010. Och visst var det jobbigt att läsa din kritik, men samtidigt kändes det viktigt att till någon grad svälja sin stolthet eftersom värdet av att ett sådant dokument tas upp för seriös diskussion är större och måste därför få överväga mina privata känslor av att känna sig missförstådd (även om jag också har viss förståelse för de av mina kollegor som kanske inte såg lika storsint på denna fråga…).

    Samtidigt, om vi tittar närmare på sakfrågan om det du kallar för ”entreprenörskapsepidemin” så är du i mina ögon kanske lite offer för någon sorts ”plantoniska villfarelser”. Jag får känslan av att du uppfattar det som att det finns någon sorts ”den sanna entreprenörskapens essäns” och att det på något sätt råder en bakomliggande konsensus hos alla aktörer om vad denna innehåller.

    I mina ögon är situationen helt den motsatta: ”entreprenörskap” är idag ett modeord, det som Laclau & Mouffe kallar för en ”flytande signifikant”, som i stort sett alla aktörer på fältet är inbegripna i striden om att få definiera och ”göra till sitt”, och där nästan alla aktörer försöker fylla detta begrepp med sitt eget innehåll – som ofta står i bjärt kontrast mot det innehåll som deras motståndare vill ge det (jfr andra sådana värdeladdade och omstridda begrepp som ”frihet”, ”rättvisa”, osv). Att inte ge sig in i den striden är att ge ”walk over” i en viktig diskussion som under decennier framöver kommer att styra riktningen på en mängd grundläggande politiska praktiker. Därför kan man inte bara välja att strunta i denna diskussion, utan man måste kasta sig in i den och försöka forma definitionen av begreppet på det man själv uppfattar vara i en positiv riktning.

    Således är det inte ett problem att diskussionen om entreprenörskapsbegreppet går som en epidemi genom samhället, det är snarare ett tecken på en livaktig politisk kamp där en mängd intressen försöker göra begreppet till ”sitt” och fylla det med sitt eget innehåll. Fokus i den mer analytiska debatten om entreprenörskap behöver därför, i mina ögon, förflyttas från en kritik av ATT aktörer använder sig av begreppet till att snarare fokusera på HUR man gör det: vad man kopplar det till för andra idéer och vad man fyller det med för innehåll. På så sätt tror jag man kan få en mer produktiv debatt i frågan.

  6. Stefan skriver:

    Hej igen,

    tack för ditt svar.
    En annan aspekt som jag glömde skriva som du också kan tänka på är just detta att om man citerar något skrivet i en tidning så är det säkert att uttalandena stämmer, men till viss del så måste man vara medveten om att man är en tolkande människa i alla lägen; dvs om du kritiserar och hänger ut ett muntligt uttalande, så måste du ta i beaktan att även du är en tolkande person som återger hennes uttalande subjektivt. Det är alltså inte Marjanas uttalande som du recenserar, utan Din Personliga Upplevelse av hennes uttalande som du recenserar, en annan åhörare (med annan bakgrund, förståelseram och andra åsikter) kanske skulle återgett det och upplevt det sagda på ett annat sätt. Dessutom undrar jag om du verkligen har ett sådant exakt minne så du kan citera det ordagrant … om du inte hade en bandspelare med förstås, då är det en annan sak.

  7. Edvin skriver:

    Jag måste kommentera Stefans inlägg angående Marjana Johanssons disputation:

    En disputation, precis som examensarbeten och vissa delmoment i utbildning såsom C och D uppsatser tycker jag är en del av samhällets offentlighet. Tyvärr är akademin oftast väldigt sluten, kodifierad och formaliserad, på ett sätt som gör den offentligheten väldigt begränsad. Diskussioner, frågor och åsiktskonflikter som uppstår vid dessa tillfällen måste behandlas som tillhörande alla och inte något som man ska skydda med hänsyn till att någon skulle ta illa upp.

    Väldigt tillspetsat innebär den typen av hänsyn att privatisera något som tillhör alla, vilket är lika illa som att göra privata åsikter från ett kafferep till offentlig egendom. Framförallt innebär det att reducera både den akademiska offentligheten och den offentliga blogosfären till ofarliga forum som bara kan handla om interna angelägenheter respektive modeskvaller.

  8. Emma Emma skriver:

    Härligt med diskussion!

    Dimi, tack.
    Alf, jag vet. Det var nog mest ett uttryck för att jag kände mig så ensam och missförstådd.
    Planeraren, jag fortsätter gärna diskussionen.
    Stefan, såklart att det var min personliga upplevelse jag beskrev och inte någon form av ”sanning”.
    Edvin, ja, du har rätt.

    Nu åker jag till bokmässan i Göteborg.

  9. Thure Stenström skriver:

    Deltog i ett seminarium i dag här i Uppsala som handlade om essän som populärvetenskapligt uttrycksmedel. Det roligaste yttrandet jag uppsnappade var följande: Om Montaigne levat i dag, hade han säkert varit bloggare. Hjärtliga hälsningar från Emmas pappa

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas