Det händer att jag uttrycker mig lite väl yvigt och yxigt här på bloggen. Och det händer att folk då tar illa upp. Ibland med all rätt, eftersom det i hastigheten kan bli en och annan olycklig formulering.
Dock vill jag göra klart några saker. En viktig princip är att jag i alla lägen undviker att hänga ut människor. Jag kan raljera om exempelvis kulturministern, i egenskap av minister, men inte som människa. För mig är det viktigt att skilja på politik och person; på samma sätt som jag inte tycker att det är fel om folk kritiserar min forskning, mina föreläsningar, mina krönikor eller andra saker som jag gör offentligt.
I ärlighetens namn händer det också att jag privat umgås med samma personer vars politik jag offentligt kritiserar. Det är inget problem. Jag kan gilla dem, utan att dela deras åsikter. Och, i likhet med Sören Kierkegaard, tycker jag att mina vänner gärna får vara så vara så olika mig själv som möjligt. Över huvud taget har jag aldrig förstått mig på dem som enbart tar till sig det som redan ligger dem nära. För mig är det till exempel en självklarhet att prenumerera på både Neo och Arena – och bland mina bästa vänner finns såväl moderater som vänsterpartister.
När det kommer till personer försöker jag också följa principen att aldrig referera till något som någon har sagt till mig i förtroende eller i ett forskningsprojekt. Och även om det inte är konfidentiellt eller ens känsligt, försöker jag alltid anonymisera om det handlar om saker som sägs utanför det offentliga. Jag kan till exempel referera vad en föreläsare har sagt, men jag anonymiserar alltid studenter.
Vidare skulle det aldrig falla mig in att återge vad en person har sagt om någon annan. Det råkade jag själv ut för en gång. Jag fikade med vad jag trodde var en kompis, träffade en annan kompis av en slump och dagen efter kunde jag på den första kompisens blogg läsa vad vi hade sagt – över en småskvallrig lördagsfika – om ett par andra, likaså namngivna, personer. Det var inte kul.
Över huvud taget tycker jag att det är ytterst viktigt att som bloggare ha moral och följa något slags bloggetik, som i mångt och mycket följer samma regler som annan offentlig publicering.
Att jag till yrket är forskare, ställer dock ibland till problem. Det är samma problem som jag har haft under mina drygt åtta år som krönikör i Dagens Industri. Jag tillhör dem som tycker att det är viktigt att delta i det offentliga samtalet, att ta den så kallade ”tredje uppgiften” på allvar och att sprida forskningsresultat, mina egna såväl som andras. Självklart bygger dock inte bloggen, eller krönikorna, alltid på forskning, men däremot använder jag ofta dessa snabba och mer publika former av kommunikation som ett sätt att testa tankar. Tankar som – om de visar sig bära – kan få en mer noggrann formulering i vetenskapliga sammanhang.
För det är framför allt där som skillnaden ligger mellan forskningen och bloggen/krönikorna. I formen. Här på bloggen, och i viss mån även i krönikorna, går det mycket fortare; det blir lätt lite flyhänt och inte så sällan tillspetsat – i syfte att skapa diskussion.
Varför? För att jag tycker att ingenting, INGENTING, är viktigare än diskussionen, som är själva grunden för demokratin. Att mitt eget företag, sedan många år, heter just Diskutera är ingen slump.
Jag ser också bloggandet som ett sätt att formulera och pröva argument – och i ärlighetens namn skiljer det sig inte så mycket åt från forskning, som också bygger på detta eviga prövande. Liksom på kritiskt tänkande.
Som tydligaste har det kanske blivit på entreprenörskapsområdet. Jag verkar vara hyfsat ensam om det, men jag ser ett stort behov av att diskutera den ”entreprenörialism” som råder i dag.
Att som alliansen till exempel föreslå att entreprenörskap ska ”löpa som en röd tråd genom hela utbildningsväsendet”, från förskolan och uppåt, och arbetas in i styrdokumenten för grund- och gymnasieskolan tycker jag är att gå för långt. Det påminner om Stockholms läns landstings förslag om att entreprenörskap ska ses som en ”grundkompetens”, som jag tidigare har kritiserat.
Varför? Det beror förstås inte alls på att jag avskyr entreprenörer. Eller entreprenörskap. Tvärtom.
Och jag tycker likaså att det är utmärkt att man lär sig om företagande i skolan, att det går att läsa och lära entreprenörskap som ett komplement till andra studier och att entreprenörskap ses som ett möjligt framtida val.
Men jag vill inte att det ska vara det enda valet, eftersom jag tror på mångfald. Som jag (ungefär) skrev i min krönika i lördags, det finns studenter som ser affärsmöjligheter i allt och genomför projekt efter projekt, och det finns andra som helst stannar på sin kammare och analyserar. En del vill ta hand om andra och sätter relationerna i första rummet, andra vet inte alls vart och vad de vill, utan prövar sig fram. En del blir entreprenörer, andra helt andra saker – och det är det som bygger samhället; att vi är olika och kompletterar varandra.
För mig är det en hjärtefråga, och det räcker med att jag kastar en blick på mina studenter för att veta att det är viktigt att de får vara olika; att de inte alla måste stöpas i samma form. Jag vill – som lärare – inte bidra till det. Och än mindre vill jag att det ska börja redan i förskolan.
Och jag tycker faktiskt att det är förfärligt att en regering tycker sig ha rätt att på det här sättet styra vilka ideal som ska råda i skolan – även om det kanske, som min forskarkollega Daniel har kommenterat här på bloggen (med signatur), i grund och botten är ganska harmlöst.
Det viktiga är dock att väcka diskussionen, och det är också mitt huvudsyfte. Om det sedan visar sig att jag har fel och att det inte alls finns något att oroa sig över, ja, desto bättre!
Och nej, jag tänker inte berätta vem som har kritiserat mig och varför, eftersom de inte har gjort det offentligt.