Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
22 september 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Politik som PR

Emma Emma

Om kulturfolk behöver lära sig mer om företagande, behöver knappast våra politiker göra det. Tvärtom verkar de ha läst på sin ”managementteori”. Ta bara det här med årets budget – snacka om att tro på ”Nextopia”. Varenda dag de senaste veckorna har det läckt ut en liten godbit ur den kommande budgeten, snyggt förpackad, med olika konstellationer av ministrar bakom.

I dag kom så, till sist, budgeten i sin helhet. Kulturdepartementet fortsatte på den inslagna PR-banan; satte en logga och ett namn på den: ”Tid för kultur”. Samt gjorde förstås en banner, som sig bör: grön i botten och blekgul, enligt Gunnar Bergdahl i HD.

Det är ju onekligen ett sätt att presentera en kulturbudget, lite som en ny produktmodell. Men man ska ju leva efter sina ideal, så varför inte?

Dock tycker jag ändå att man måste säga att innehållet var glädjande. Att det blev en så pass stor ökning av anslagen kom trots allt som en glad överraskning, precis som Tobias redan har hunnit utveckla.

Om inriktningen sände signaler om framtiden kan man alltid diskutera. Lite traditionellt? Javisst. Nationellt? Absolut. Och enligt ovan nämnda Gunnar gick kulturministern så långt att hon vid presentationen på Dunkers kulturhus i dag sa, apropå neddragningen av anslagen till Rikskonserter, att de ”inte har anpassat sig till de nya tiderna enligt signaler inifrån den pågående Kulturutredningen”.

Det var lite märkligt, eller hur? Åtminstone som argumentation. Bör en utredning påverka politiken redan innan den är klar, presenterad och diskuterad?

Som Tobias konstaterar, handlade det sedan en del om samarbetet mellan kultur och näringsliv, att det behövs mellanhänder och att näringslivet behöver bli bättre på att ta in kulturskapare i kreativa processer.

Det kan jag också på många sätt hålla med om, även om det inte är så enkelt alla gånger. Och inte alltid givet. Jag har precis skrivit ett (första) kapitel om konstnärer på arbetsplatser i en alldeles nyutgiven antologi utgiven av SKL, Kultur i omvandling. Antologi om kulturpolitik och kulturens nya roll, som kom i dag.

Mitt eget bidrag är som vanligt inte speciellt bra, bortsett från att jag lyckas hålla en ambivalent ton rakt igenom och inte faller i den frestande fällan av ”antingen-eller”. Och så gillar jag rubriken på det: ”Från McKinsey till McKonstig. Konstnärskonsulten gör entré”.

(Vem vet, jag kanske kan bli copywriter – eller arbeta på Kulturdepartementet och döpa budgetar och annat…)

Däremot kan jag varmt rekommendera min forskarkollega Dimitrios Iordanoglous kapitel ”Leka med elden – kulturpolitik och strömningar i tiden”. Förutom att vara välformulerat, fångar det in den kulturpolitiska utvecklingen, som började i kommuner och regioner, men som nu har spritt sig upp på nationell nivå. Även i Sverige.

Jag hoppas verkligen att kulturministern och hennes ”crew”, som jag antar att de kallar sig nuförtiden, läser det – och jag vågar lova att de kommer att känna igen sig.

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas