I morse disputerade min prefekt vid Konstfack, Roland Ljungberg, på en avhandling, En resa från det ordlösa, om sitt eget konstnärliga yrkeskunnande. Det är en intressant avhandling och det var en intressant disputation.
Inte minst tycker jag att det är spännande att se vad som kommer fram när en konstnär själv formulerar sitt yrkeskunnande, sin praktiska kunskap, sin konstnärliga praktik. Särskilt som så många i mina forskarkretsar diskuterar vad som utgör ”konstnärlig kompetens” och vad den kan bidra med. Att läsa och lyssna till Roland var en nyttig kontrast, särskilt språkligt; det var inte så mycket ”kreativitet” och ”entreprenörskap” i hans ordval, för att uttrycka det rakt på sak.
Likaså är jag fascinerad över användandet av den egna, praktiska och subjektiva erfarenheten i vetenskapliga sammanhang. Det är ett område som jag en dag själv vill skriva om, så just nu samlar jag på alla tänkbara erfarenheter från det fältet. Och Roland hade både tänkt till och formulerat sig väl i frågan.
Dessutom var det kul att komma tillbaka till KTH och återigen ta del av det som sker på forskningsområdet yrkeskunnande där och i form av Dialogseminariet, under ledning av professor Bo Göranzon. Jag hade nästan glömt bort hur mycket det finns av relevans där, vilket märks inte minst när man ser till hur många med just konstnärlig bakgrund som har tagit till sig grundtankarna.
Slutligen var det som alltid intressant att lyssna till spåren av den lite heta debatten kring konstnärlig forskning. Själv har jag inte riktigt hängt med, men laddningen känns direkt – och det är ju alltid spännande.