Det är mycket nu. Mycket forskning och ännu mer undervisning. Fyra dagar på Handels och en dag i veckan på Konstfack summerar dessutom inte alls upp till fem, utan snarare till sju dagar – eller mer.
Sett till arbetstid, timlön, meritering och framtida karriär, var det således idiotiskt att börja på Konstfack. Sett till utveckling och inspiration, var det helt rätt.
Jag tycker nämligen att det är urkul. Här om dagen körde jag samma gamla föreläsning som jag har hållit hundra gånger på Handels – och fick helt nya kommentarer och frågor.
Typ: ”hur kan man ens fundera över om det heter kulturella eller kreativa näringar? Kultur och kreativitet är ju varandras motsatser; kultur står för något invant, kreativitet för något nytt.”
Jag älskar det! Och snart börjar min första egna kurs, ”The Business of Culture”.
Annars har jag i veckan som gått också fått mitt straff för inlägget om samtidens ”entreprenörskapsepidemi”. Inte bara via mothugg från Peter Jihde och andra här på bloggen, utan också av min egen tolvåring.
Han kom hem från skolan i förrgår och deklarerade glatt att han och en kompis hade startat ett eget företag – där de köpte och sålde själar! Varför? Jo, för att han var övertygad om att alla förr eller senare skulle sakna sin själ och då skulle de kunna sälja tillbaka dem dyrt.
Lite läskigt, eller hur?
Kanske är det hans sätt att revoltera mot sin mamma. Eller hans arv. Yrkesval går ju ofta i arv, och eget företagande utgör inget undantag. Även om sambandet börjar bli svagare, enligt mina forskarkollegor. Tidigare var det väldigt tydligt att benägenheten att starta företag ökade markant, om man själv kom från en företagarfamilj.
Så driver jag själv också eget företag, sedan många år. För att inte tala om hans pappa, som garanterat borde kunna klassificeras som just entreprenör. Och från Konstfack, dessutom.
Personligen kan jag förresten tycka att den typen av ”kulturentreprenör” – med känsla och kunskap både om kultur och företagande – vore intressant som efterträdare till Johan Staël von Holstein i Kulturrådets styrelse.
För det var ju inte för att Johan Staël von Holstein var borgerlig, som många tycks tro, som han väckte reaktioner. Utan för att han visade en sådan uppenbar okunnighet om Kulturrådets verksamhet och villkoren för kulturproduktion och kulturföretagande när han tillträdde.