Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
11 september 2008 under Noterat | kommentera

Entreprenörskapsarvet

Emma Emma

Det är mycket nu. Mycket forskning och ännu mer undervisning. Fyra dagar på Handels och en dag i veckan på Konstfack summerar dessutom inte alls upp till fem, utan snarare till sju dagar – eller mer.

Sett till arbetstid, timlön, meritering och framtida karriär, var det således idiotiskt att börja på Konstfack. Sett till utveckling och inspiration, var det helt rätt.

Jag tycker nämligen att det är urkul. Här om dagen körde jag samma gamla föreläsning som jag har hållit hundra gånger på Handels – och fick helt nya kommentarer och frågor.

Typ: ”hur kan man ens fundera över om det heter kulturella eller kreativa näringar? Kultur och kreativitet är ju varandras motsatser; kultur står för något invant, kreativitet för något nytt.”

Jag älskar det! Och snart börjar min första egna kurs, ”The Business of Culture”.

Annars har jag i veckan som gått också fått mitt straff för inlägget om samtidens ”entreprenörskapsepidemi”. Inte bara via mothugg från Peter Jihde och andra här på bloggen, utan också av min egen tolvåring.

Han kom hem från skolan i förrgår och deklarerade glatt att han och en kompis hade startat ett eget företag – där de köpte och sålde själar! Varför? Jo, för att han var övertygad om att alla förr eller senare skulle sakna sin själ och då skulle de kunna sälja tillbaka dem dyrt.

Lite läskigt, eller hur?

Kanske är det hans sätt att revoltera mot sin mamma. Eller hans arv. Yrkesval går ju ofta i arv, och eget företagande utgör inget undantag. Även om sambandet börjar bli svagare, enligt mina forskarkollegor. Tidigare var det väldigt tydligt att benägenheten att starta företag ökade markant, om man själv kom från en företagarfamilj.

Så driver jag själv också eget företag, sedan många år. För att inte tala om hans pappa, som garanterat borde kunna klassificeras som just entreprenör. Och från Konstfack, dessutom.

Personligen kan jag förresten tycka att den typen av ”kulturentreprenör” – med känsla och kunskap både om kultur och företagande – vore intressant som efterträdare till Johan Staël von Holstein i Kulturrådets styrelse.

För det var ju inte för att Johan Staël von Holstein var borgerlig, som många tycks tro, som han väckte reaktioner. Utan för att han visade en sådan uppenbar okunnighet om Kulturrådets verksamhet och villkoren för kulturproduktion och kulturföretagande när han tillträdde.

4 kommentarer
  1. Tobias skriver:

    ”Kultur som något invant” och motsats till något nytt, tyder på en intressant begreppsförskjutning. Kultur är såklart ett ord med många betydelser numera, men kommer ju från ”odling”.

  2. Daniel Ericsson skriver:

    Jag tycker att det är fantastiskt med all denna begreppsfixering och de därtill hörande positioneringarna. ”Entreprenörskapsprofessor”, t ex, vad är väl det om inte en direkt förolämpning!? Att vara professor i ett icke-akademiskt ämne? Det är ju som att bli kallad professor för att man en gång i tiden lärde Mats Wilander att spela tennis! (Även om det nu finns en sådan ”professor” i ”idrottsvetenskap” – utnämnd på ”konstnärlig grund”!) Så, säg inte att du är det Emma! Låt den titeln vara förbehållen skäggiga virrpannor från de småländska skogarna (typ ”idolernas” Moheda!) eller fjuniga tonårsårsprofessorer med självhävdelsebehov. Låt det vara det det är: gubbigt och grabbigt!

    Men åter till huvudfrågan, detta om kreativa näringar, kultur o s v, och ”vad som är vad”. I KRUT-projektet har ett antal regionförbund gett sig tusan på att en gång för alla definiera ”creative industry” på svenska och med hjälp av SCBs företagarstatistik konstruerat en egen definition. Intressant är här att i princip ”allt” kommer med i ivern att uppmärksamma denna viktiga samhällssektor. Som till exempel kyrkoverksamhet – för vad sysslar egentligen kyrkor med? Jo, de producerar ju ”upplevelser” och därmed är de per definition en del av den svenska ”kreativa industrin”…

    Visst skänker detta perspektiv på tillvaron – men frågan är om våra kyrkovaktmästare runt om i landet ser på sin verksamhet på det sättet, som något kreativt? Jag tror ju inte det, men det är så här det tenderar att bli när det går ett mode i ett begrepp och det finns politiska ambitioner att ”främja” det som man tror ligger till grund för begreppet.

    Entreprenörskap är nog vår tids meta-begrepp, och därför är det inte förvånande att ”entreprenörskapsprofessorer” runt om i Europa försöker att appropriera begreppet och kapitalisera på det. Så har vi kunnat läsa i etablerade internationella tidskrifter att entreprenörskapets essens är allt det vi finner i ”vardagen”, att det til syvende og sidst handlar om ”kärlek”, det är ”livet självt”, och det som skapar vår historia, etc etc. Deleuzianskt inspirerade forskare upphöjer till och med entreprenörskap till ett slags moral-filosofi…

    Rätt harmlöst egentligen, men jag tycker nog att man bör vara litet mer tveksamma till detta ”entreprenörskap” när det i, och genom, statliga (näringslivs)aktörer omvandlas till utbildnings- och fördelningspolitik. För varje krona satsad på entreprenörskap, är en krona förlorad för andra typer av stödinsatser…

  3. Karin Lilja skriver:

    Din sons affärsidé är ju redan testad, men det vet du ju säkert. I varje fall i litteraturens värld. Sätt Döda själar av Nikolaj Gogol i händerna på honom – den är faktiskt kul! Och också ett slags entreprenörskap…
    /Karin

  4. Emma Emma skriver:

    Finns det hopp? Kan tolvåringen ha smygläst Gogol?

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas