Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
5 september 2008 under Analys, Noterat | kommentera

2 * Boltanski

Emma Emma

I går kväll var det dags för öppningen av Christian Boltanskis utställningMagasin 3. Han är ju en underbar konstnär, så enkel men samtidigt så komplex, och den här utställningen utgjorde inget undantag. Visserligen hörde jag lite spridda kommentarer, men själv blev jag förtjust.

Bland annat fanns där, i ett nyskapat verk, ett rum där man kunde spela in sitt hjärtljud, för att sedan låta konstnären arkivera det för evigt i ett bergsrum på en japansk öde ö. Det är en vacker bild, eller hur?

Vid middagen efteråt hade jag turen att få konstnären bredvid mig. Vi pratade en del om konstvärlden och han berättade bland annat hur han inte gillade om det fanns för mycket pengar i ett projekt, eftersom han aldrig ville nå perfektionen. Att han (annars?) föredrog att arbeta med små konsthallar av typen Magasin 3, eftersom allt handlar om mänskliga möten, vilket sällan stora museer förstår.

Och så pratade vi en hel del om hans bror. För det må vara så att Christian Boltanski är en världskänd konstnär, men i min värld är det hans bror Luc, som är den verkligt kända – och dessutom en av mina stora idoler.

Uppenbarligen står de nära varandra, de två bröderna. De pratar om allt, flera gånger i veckan; de intresserar sig delvis för samma saker, men de har valt totalt olika vägar och förhållningssätt. Eller som Le Monde skrev i somras om de två bröderna Boltanski, sociologen Luc och konstnären Christian:

L’un explique, l’autre pas. L’un s’obstine à vouloir comprendre le monde, l’autre se contente de le sentir. L’un choisit ses mots, le débit lent et régulier, en tirant sur sa pipe dans un bureau de 8 m2 au coeur du Quartier latin ; l’autre alterne silences, accélérations verbales et éclats de rire, dans une ancienne menuiserie de Malakoff, où cohabitent tours de cartons, sacs de couchage et autres morceaux d’installations à venir.

Luc Boltanski kallas inte sällan ”den nya Bourdieu” och har skrivit en hel del med användning för det kulturekonomiska fältet. Bland annat ”On Justification”, tillsammans med Laurent Thévenot, där de undersöker sex olika logiker i samhället: den civila, den industriella, marknaden, hushållet, inspirationen och framgången.

Inte så sällan utgår folk från att alla använder samma logik som de själva, eller så misstolkar de situationen, vilket skapar konflikter. I konstens fall är det till exempel tydligt hur inspirationen och i viss mån framgången kan krocka med marknadens och det industriellas logik.

Likaså är det senaste verket, ”The New Spirit of Capitalism”, skrivet tillsammans med min gamla doktorandkollega, Eve Chiapello, av intresse. Eve har sysslat med liknande saker som jag själv, vid École des HEC i Paris, bland annat med föreställningar om chefer versus konstnärer i boken ”Artistes versus managers”. Vi fann varandra direkt, under tidigt 1990-tal i Montréal.

I mastodontverket, ”The New Spirit of Capitalism”, behandlar de den samhällsutveckling som har pågått under senare år och som de menar inte skulle vara möjlig om vi inte blev förförda av själva anden, av idén om frihet, frigörelse, flexibilitet och förändring, av just sådant som ”entreprenörskap” och ”kreativitet”. De menar att det är en rörelse mot höger, som sträcker sig över partigränserna, men där idén om alienation har lånats från vänstern och sedan ompaketerats. Ideologin har med andra ord inkorporerat kritiken och detta gäller också konsten, vars kritiska röst har marginaliserats, av samma skäl.

Christian Boltanski hade dock inte läst någon av sin brors böcker, men han hade fått dem återberättade för sig.

2 kommentarer
  1. Rasmus skriver:

    Om du är intresserad av både Tino Sehgals idéer kring performance och av Luc Boltanskis New Spirit of Capitalism, så måste jag rekommendera en artikel av konstkritikern Sven Lütticken, där paralleller mellan dessa dras. Den heter Progressive Striptease och är synnerligen vass, återfinns i Lüttickens samlingsvolym Secret Publicity (som jag överlag är att rekommendera som exempel på vass konstteori grundad i kritik av kulturekonomiska förhållanden, oavsett om man sen alltid håller med i hans ställningstaganden eller inte).

  2. Emma Emma skriver:

    Tack Rasmus! Det låter jättespännande!

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas