Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
29 september 2008 under Noterat | kommentera

Ny rapport från Danmark

Tobias Tobias

Förra året inledde danska regeringen en satsning mot kultur- og oplevelsesøkonomien. De tar ett stort grepp – mer upplevelsekonomi än upplevelseindustri om ni förstår.

Rubriken i pressmeddelandet är att ”upplevelser är en viktigare drivkraft för verksamheters innovationer än globalisering och klimatförändringar”. Tio fallbeskrivningar har gjorts, bland annat med Den jyske bank, Anthon Berg och Samsung.

Det här är samlingssidan för satsningen: Vækst via oplevelser

Det svenska bidraget i sammanhanget är att Putte Svensson, en av grundarna av såväl Hultsfredsfestivalen som Rock City, sitter med i den danska regeringens expertgrupp.

Kommentera
28 september 2008 under Noterat | kommentera

Kraft & Kultur

Emma Emma

Finns det något bolag som är mer rätt i tiden än Kraft & Kultur? Dels satsar man på el från förnybara källor som vind och vatten och dels satsar man på kulturverksamhet. Och ändå, ändå har det varit ganska tyst om dem. Varför det? 

På bokmässan tyckte jag att de var underbara. I en totalt rebellisk monter med en gammal amerikanare, ett flipperspel, ett rockabillyband och helflaskor med Bourbon bjöd de in till debatt. Och ingen kom (i alla fall inte när jag var där). Trots att de tidigare hade annonserat i Metro och trots att de hade två utklädda kycklingar som gick runt på mässan och delade ut reklam. Varför det?

Det kan väl ändå inte vara för att de hade ”fel” åsikt? För att det var Johan Norberg och Boris Benulic som hade skrivit boken som kritiserade allas, även min, älskling, Naomi Klein, och bjöd in till debatt?

Jag är inte nyliberal, men jag applåderar ändå initiativet. För att det alltid behövs rebeller, i alla sammanhang. För att det är underbart med mångfald. För att vi behöver de där debatterna, för demokratins skull. Och för att idén bakom Kraft & Kultur framstår som lysande – i dubbel bemärkelse.

Kommentera
28 september 2008 under Analys, Noterat, Utblick | kommentera

Bokmässeblasé

Emma Emma

Det bidde inte mycket till bloggande från bokmässan, p g a tidsbrist. Och nu är jag så trött på alla ord, ord, ORD, att jag knappt orkar skriva eller säga ett enda till.

För det är svårt att låta bli att fråga sig om man verkligen har rätt sysselsättning efter en sådan här mässa. Behövs det skrivas fler böcker? Hållas fler debatter? Bloggas mer?

Och det går inte att komma ifrån att den absoluta höjdpunkten var när vi, mellan mässan och middagsminglet, hann kasta oss fram och tillbaka till Göteborgsoperan för att avnjuta den fullkomligt fantastiska uppsättningen av Mozarts Requiem (se till exempel DN:s recension här).

Det kändes lite som när man äter det första riktiga, lagade målet mat efter en vecka med frystorkat på fjället. Helt underbart – och (relativt) ordlöst!

***

Samtidigt – och paradoxalt – kan man bli galen över att det ibland inte sägs tillräckligt. Som när Kulturutredningen tog plats på podiet i fredags: sex män/kvinnor på scen, färgkoordinerade i svart och grått, fullsatt i lokalen och höga förväntningar.

Och vad kom det?

Svar: i princip ingenting. Lite grann om att litteraturstödet ses över, att målen skrivs om och att Kulturrådet kommer att förändras (och att generaldirektören kommer att få veta det först), men inte så mycket mer. Trots att det från början hette att de skulle föra en dialog om sina förslag under hösten.

Gissa om sådant sätter fart på spekulationerna.

***

Annars tror jag att det egentligen sades en massa vettiga saker under bokmässan, men att jag var alltför upptagen med mitt eget pratande för att höra dem.

Idiotiskt! Det är sista gången jag bokar in så många egna framträdanden, möten och intervjuer.

För – förutom det sedvanliga minglandet – hann jag med att göra ett par intervjuer för forskningsprojekt, träffa såväl redaktörer som förläggare för ett par kommande projekt samt delta i sammanlagt fyra debatter:

– en om kulturentreprenörskap med Barbro Osher, Björn Ranelid och Kristoffer Lind, där jag efteråt ångrar att jag inte frågade mer om hur Barbro, som ju är en av Sveriges absolut största kulturmecenater, resonerar och agerar. Men det är lätt att det blir så i debatter; man blir alldeles för upptagen av sitt eget pratande och glömmer att lyssna och fråga. Det är därför jag nuförtiden föredrar att vara moderator.

– en om kulturföretagande med Linda Portnoff, vars doktorsavhandling har kommit ut i nedbantad version i den suveräna serien ”Forskning i fickformat”, som för övrigt finansieras av revisionsbyrån Öhrlings PWC – apropå bra sponsringsprojekt.

– två om kultur och hälsa med medicinprofessorerna Gunnar Bjursell och Mikael Nilsson vid det tvärvetenskapliga Centrum för kultur och hälsa vid Göteborgs universitet samt två ärkebiskopar, vid varsitt tillfälle. Först den nuvarande Anders Wejryd; sedan den förre KG Hammar. Och även om det var spännande samtal om medicin, hjärnforskning, kultur och religion, kändes det inte helt givet vad jag själv hade att bidra med. Sådant är ganska jobbigt.

Vad är det som gör att man inte kan säga nej? Är det bara det gamla vanliga bekräftelsebehovet, eller är det också något annat? Något slags pliktkänsla, att man måste ställa upp. På allt. Särskilt om man har eller har haft offentlig finansiering, åtminstone delvis, och är forskare. Då måste man dela med sig; då finns alltid den så kallade ”tredje uppgiften”.

Och, för att knyta an till veckans bloggtrauma, är det väl samma fenomen som driver mig att blogga.

På vägen hem på tåget läste jag dock, som av en slump, Pierre Bourdieus Moteld:

För att verkligen kunna förstå vad som sägs och framför allt vad som inte får sägas under sådan konstlade diskussioner skulle man behöva i detalj analysera förfarandet vid urvalet av dem som man i USA kallar ”panelists”. Dessa personer måste alltid finnas till hands, d v s de måste alltid vara villiga att ställa upp i diskussioner men även följa reglerna genom att gå med på att tala om allt möjligt (just detta är definitionen på vad italienare brukar kalla ”tuttologo”) och samtidigt besvara de frågor, även de mest absurda eller chockerande, som journalister ställer. Vidare krävs det av deltagarna i sådana debatter att de ställer upp på allt, med andra ord alla sorters eftergifter (angående ämne, övriga deltagare o s v) eller kompromisser, för att de ska få vara med och på sätt försäkra sig om ”mediakändisskapets” olika fördelar, d v s uppmärksamhet i pressen, inbjudningar att hålla inkomstbringande föredrag o s v. I förberedande samtal, som somliga producenter anordnar i USA och allt oftare i Europa i syfte att välja ut ”panelists”, bör lämpliga kandidater också kunna uttrycka tydliga ställningstaganden på ett slagkraftigt och lättbegripligt språk men samtidigt undvika att visa prov på alltför stor lärdom (enligt maximen: ”The less you know, the better off you are”).

Jag får trösta mig med att jag inte kan vara ensam, utan att vi efter en sådan här mässa borde vara ganska många som känner oss träffade. Även om det, inifrån, inte handlar om vare sig kändisskap eller pengar, utan snarare om oförmågan att säga nej.

Kommentera
26 september 2008 under Noterat | kommentera

Stackars mig som företagare?

Tobias Tobias

De riskerar att tvingas starta eget i stället för bli anställda! Tänk vilken osäkerhet!

Jag ser SVT tidigt på morgonen och häpnar över hur ensidig och gammalmodig vinkeln är. Rapporteringen utgår från regeringens förslag att man ska kunna ha enskild firma även om man bara har en uppdragsgivare. Så att till exempel sjukgymnaster som bara arbetar mot ett landsting, säger finansminister Borg, ska kunna göra det inom ramen för bolag.

Vinkeln är att offentliga verksamheter och företag därmed kan föredra att en person har eget företag i stället för att bli anställd.

Inslaget säger en hel del om att attityden att ”anställning är bäst” fortfarande dominerar. Det må så vara att flera fördelar finns, åtminstone för vissa, men jag tänker på två saker:

För det första måste man komma ihåg att även anställda kan bli av med sina jobb, även om det finns vissa skyddsregler. Alla som har anställning har inte heller fast heltidsanställning – det vinns en mängd varianter av typen projektbaserad deltid. Som egenföretagare kan man i högre grad mellan mer eller mindre säkra förhållanden.

För det andra finns det stora sektorer som länge har tvingats till den här situationen. Kultursektorn är en – och om man vidgar den till de kreativa näringarna ser vi nästan 200.000 egenföretagare, om jag har sifforna med mig rätt i minnet. Mediebranschen specifikt är en annan där framför allt fackförbundet Journalistförbundet (åh, vad missnöjd jag var som medlem) och därefter mediebolagen själva, gjort allt för att skapa ett sammanhang där många, många tvingas bli frilansare. (Sedan visar det sig att många trivs med det. Se bland annat bloggen och kommande boken ”Byt namn!”).

Det måste varit en journalist som varit anställd länge på SVT som gjorde det inslaget.

Annars skulle man kunna göra inslag varje dag om kultur- och medieområdet.

Kommentera
25 september 2008 under Noterat | kommentera

När ingen längre läser Selma

Tobias Tobias

Natt efter eftermiddag och kväll i värmländska Sunne. Jag har bland annat besökt Mårbacka. Det finns ett imponerande litterärt arv i den lilla kommunen – inte bara Selma Lagerlöf, utan också Göran Tunström.

Sloganen är ”Sagolika Sunne” och stoltheten är tydlig, åtminstone bland politiker och kulturarbetare. (Det är dem jag stött på.)

Här finns Selma Spa, Selma Lagerlöf hotell, Mårbacka och ett flertal andra verksamheter som kopplar ihop med sig med nobelpristagaren.

Det är ett fantastiskt utgångsläge om man pratar kultur, upplevelseindustri och besöksnäring.

Men jag funderar – om ingen längre läser Selma? Vi fick inte göra det när jag gick på högstadiet eller gymnasiet. Det är ändå 15 år sedan och mer. Hur ser det ut idag?

Arvet efter Selma fungerar som solen här – runt den snurrar olika verksamheter som drar nytta av laddningen från kopplingen med författarinnan, likt planeter i ett solsystem.

Jag ställde frågan: ”Är Sunne färdigt?”

För det går inte att stanna vid det man haft. ”Berättande” är ett profilområde här. Men vad är berättande idag? Jag ställde frågan och nämnde själv datorspel, videoklipp på YouTube och bloggar; specifikt Sveriges mest populära blogg, Blondinbellas, som för mig är ett mysterium: utan nån typ av spets har hon 400.000 läsare. Alex Schulman hade åtminstone finess i språk och ibland i humor när han var störst.

När kultur bara blir kultur som identitet och kulturarv – och inte handlar om utveckling – är det lätt att fastna.

Kommentera
23 september 2008 under Inblick | kommentera

Min bloggmoral

Emma Emma

Det händer att jag uttrycker mig lite väl yvigt och yxigt här på bloggen. Och det händer att folk då tar illa upp. Ibland med all rätt, eftersom det i hastigheten kan bli en och annan olycklig formulering.

Dock vill jag göra klart några saker. En viktig princip är att jag i alla lägen undviker att hänga ut människor. Jag kan raljera om exempelvis kulturministern, i egenskap av minister, men inte som människa. För mig är det viktigt att skilja på politik och person; på samma sätt som jag inte tycker att det är fel om folk kritiserar min forskning, mina föreläsningar, mina krönikor eller andra saker som jag gör offentligt.

I ärlighetens namn händer det också att jag privat umgås med samma personer vars politik jag offentligt kritiserar. Det är inget problem. Jag kan gilla dem, utan att dela deras åsikter. Och, i likhet med Sören Kierkegaard, tycker jag att mina vänner gärna får vara så vara så olika mig själv som möjligt. Över huvud taget har jag aldrig förstått mig på dem som enbart tar till sig det som redan ligger dem nära. För mig är det till exempel en självklarhet att prenumerera på både Neo och Arena – och bland mina bästa vänner finns såväl moderater som vänsterpartister.

När det kommer till personer försöker jag också följa principen att aldrig referera till något som någon har sagt till mig i förtroende eller i ett forskningsprojekt. Och även om det inte är konfidentiellt eller ens känsligt, försöker jag alltid anonymisera om det handlar om saker som sägs utanför det offentliga. Jag kan till exempel referera vad en föreläsare har sagt, men jag anonymiserar alltid studenter.

Vidare skulle det aldrig falla mig in att återge vad en person har sagt om någon annan. Det råkade jag själv ut för en gång. Jag fikade med vad jag trodde var en kompis, träffade en annan kompis av en slump och dagen efter kunde jag på den första kompisens blogg läsa vad vi hade sagt – över en småskvallrig lördagsfika – om ett par andra, likaså namngivna, personer. Det var inte kul.

Över huvud taget tycker jag att det är ytterst viktigt att som bloggare ha moral och följa något slags bloggetik, som i mångt och mycket följer samma regler som annan offentlig publicering.

Att jag till yrket är forskare, ställer dock ibland till problem. Det är samma problem som jag har haft under mina drygt åtta år som krönikör i Dagens Industri. Jag tillhör dem som tycker att det är viktigt att delta i det offentliga samtalet, att ta den så kallade ”tredje uppgiften” på allvar och att sprida forskningsresultat, mina egna såväl som andras. Självklart bygger dock inte bloggen, eller krönikorna, alltid på forskning, men däremot använder jag ofta dessa snabba och mer publika former av kommunikation som ett sätt att testa tankar. Tankar som – om de visar sig bära – kan få en mer noggrann formulering i vetenskapliga sammanhang.

För det är framför allt där som skillnaden ligger mellan forskningen och bloggen/krönikorna. I formen. Här på bloggen, och i viss mån även i krönikorna, går det mycket fortare; det blir lätt lite flyhänt och inte så sällan tillspetsat – i syfte att skapa diskussion.

Varför? För att jag tycker att ingenting, INGENTING, är viktigare än diskussionen, som är själva grunden för demokratin. Att mitt eget företag, sedan många år, heter just Diskutera är ingen slump.

Jag ser också bloggandet som ett sätt att formulera och pröva argument – och i ärlighetens namn skiljer det sig inte så mycket åt från forskning, som också bygger på detta eviga prövande. Liksom på kritiskt tänkande.

Som tydligaste har det kanske blivit på entreprenörskapsområdet. Jag verkar vara hyfsat ensam om det, men jag ser ett stort behov av att diskutera den ”entreprenörialism” som råder i dag.

Att som alliansen till exempel föreslå att entreprenörskap ska ”löpa som en röd tråd genom hela utbildningsväsendet”, från förskolan och uppåt, och arbetas in i styrdokumenten för grund- och gymnasieskolan tycker jag är att gå för långt. Det påminner om Stockholms läns landstings förslag om att entreprenörskap ska ses som en ”grundkompetens”, som jag tidigare har kritiserat.

Varför? Det beror förstås inte alls på att jag avskyr entreprenörer. Eller entreprenörskap. Tvärtom.

Och jag tycker likaså att det är utmärkt att man lär sig om företagande i skolan, att det går att läsa och lära entreprenörskap som ett komplement till andra studier och att entreprenörskap ses som ett möjligt framtida val.

Men jag vill inte att det ska vara det enda valet, eftersom jag tror på mångfald. Som jag (ungefär) skrev i min krönika i lördags, det finns studenter som ser affärsmöjligheter i allt och genomför projekt efter projekt, och det finns andra som helst stannar på sin kammare och analyserar. En del vill ta hand om andra och sätter relationerna i första rummet, andra vet inte alls vart och vad de vill, utan prövar sig fram. En del blir entreprenörer, andra helt andra saker – och det är det som bygger samhället; att vi är olika och kompletterar varandra.

För mig är det en hjärtefråga, och det räcker med att jag kastar en blick på mina studenter för att veta att det är viktigt att de får vara olika; att de inte alla måste stöpas i samma form. Jag vill – som lärare – inte bidra till det. Och än mindre vill jag att det ska börja redan i förskolan.

Och jag tycker faktiskt att det är förfärligt att en regering tycker sig ha rätt att på det här sättet styra vilka ideal som ska råda i skolan – även om det kanske, som min forskarkollega Daniel har kommenterat här på bloggen (med signatur), i grund och botten är ganska harmlöst.

Det viktiga är dock att väcka diskussionen, och det är också mitt huvudsyfte. Om det sedan visar sig att jag har fel och att det inte alls finns något att oroa sig över, ja, desto bättre!

Och nej, jag tänker inte berätta vem som har kritiserat mig och varför, eftersom de inte har gjort det offentligt.

Kommentera
23 september 2008 under Noterat | kommentera

Kulturekonomi på engelska

Emma Emma

I dag tänkte jag återigen sätta (läsglas)ögonen i Paul du Gay och Michael Prykes halvgamla antologi med det utsökta namnet ”Cultural Economy”. Förutom att Angie McRobbies kapitel handlar om precis sådant som jag själv skriver om; om entreprenörskulturen – och entreprenörskulten – i kultursektorn, är det lite kul att läsa om den innan ACSIS konferens om ”kulturvetenskapens nytta” går av stapeln i Norrköping 26-27 november. Där är nämligen Paul du Gay inledningstalare.

Den konferensen passar dessutom bra att åka på när man – förstås – ändå ska åka på SweCults konferens i Linköping 24-25 november ”KulturSverige nu! Kulturens och kulturpolitikens nya förutsättningar”.

Kommentera
22 september 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Politik som PR

Emma Emma

Om kulturfolk behöver lära sig mer om företagande, behöver knappast våra politiker göra det. Tvärtom verkar de ha läst på sin ”managementteori”. Ta bara det här med årets budget – snacka om att tro på ”Nextopia”. Varenda dag de senaste veckorna har det läckt ut en liten godbit ur den kommande budgeten, snyggt förpackad, med olika konstellationer av ministrar bakom.

I dag kom så, till sist, budgeten i sin helhet. Kulturdepartementet fortsatte på den inslagna PR-banan; satte en logga och ett namn på den: ”Tid för kultur”. Samt gjorde förstås en banner, som sig bör: grön i botten och blekgul, enligt Gunnar Bergdahl i HD.

Det är ju onekligen ett sätt att presentera en kulturbudget, lite som en ny produktmodell. Men man ska ju leva efter sina ideal, så varför inte?

Dock tycker jag ändå att man måste säga att innehållet var glädjande. Att det blev en så pass stor ökning av anslagen kom trots allt som en glad överraskning, precis som Tobias redan har hunnit utveckla.

Om inriktningen sände signaler om framtiden kan man alltid diskutera. Lite traditionellt? Javisst. Nationellt? Absolut. Och enligt ovan nämnda Gunnar gick kulturministern så långt att hon vid presentationen på Dunkers kulturhus i dag sa, apropå neddragningen av anslagen till Rikskonserter, att de ”inte har anpassat sig till de nya tiderna enligt signaler inifrån den pågående Kulturutredningen”.

Det var lite märkligt, eller hur? Åtminstone som argumentation. Bör en utredning påverka politiken redan innan den är klar, presenterad och diskuterad?

Som Tobias konstaterar, handlade det sedan en del om samarbetet mellan kultur och näringsliv, att det behövs mellanhänder och att näringslivet behöver bli bättre på att ta in kulturskapare i kreativa processer.

Det kan jag också på många sätt hålla med om, även om det inte är så enkelt alla gånger. Och inte alltid givet. Jag har precis skrivit ett (första) kapitel om konstnärer på arbetsplatser i en alldeles nyutgiven antologi utgiven av SKL, Kultur i omvandling. Antologi om kulturpolitik och kulturens nya roll, som kom i dag.

Mitt eget bidrag är som vanligt inte speciellt bra, bortsett från att jag lyckas hålla en ambivalent ton rakt igenom och inte faller i den frestande fällan av ”antingen-eller”. Och så gillar jag rubriken på det: ”Från McKinsey till McKonstig. Konstnärskonsulten gör entré”.

(Vem vet, jag kanske kan bli copywriter – eller arbeta på Kulturdepartementet och döpa budgetar och annat…)

Däremot kan jag varmt rekommendera min forskarkollega Dimitrios Iordanoglous kapitel ”Leka med elden – kulturpolitik och strömningar i tiden”. Förutom att vara välformulerat, fångar det in den kulturpolitiska utvecklingen, som började i kommuner och regioner, men som nu har spritt sig upp på nationell nivå. Även i Sverige.

Jag hoppas verkligen att kulturministern och hennes ”crew”, som jag antar att de kallar sig nuförtiden, läser det – och jag vågar lova att de kommer att känna igen sig.

Kommentera
22 september 2008 under Noterat | kommentera

Kulturbudgetens bekanta ord – men bara ord?

Tobias Tobias

I väntan går vi på kulturutredningen, men vardagen fortsätter och idag kom ändå en ny kulturbudget. Vad sänder då regeringen för signaler?

Utan att ha läst noga, bara ögnat igenom nyhetsflödet, har jag lätt att gilla:

  • Uppräkning till scenkonsten. Alla som någon gång räknat på ”hävstångseffekten” när anslagen släpar efter vet hur viktig uppräkningen är för att hantera lönekostnaderna. Om det väger upp tidigare eftersläpning är en annan sak.
  • Barn och ungdom. Alltid en av kulturens viktigaste frågor.
  • Kulturarv – också viktigt. Men mycket fokus på museer om någon frågar mig.
  • Nyskapande kultur. Den här hoppas jag bli bra.

Och så nämns:

En särskild satsning kommer att genomföras för att stimulera entreprenörskap och företagande inom kultursektorn med ökad samverkan mellan kulturområdet och näringslivet. Det finns ett behov av aktörer som kan fungera som brobyggare och mellanhänder för att stimulera kreativa och innovativa processer i näringslivet likväl som för att öka entreprenörskap, innovation och företagande inom kultursektorn.

Något som jag kunde skrivit själv. Vilket jag tror jag faktiskt har gjort ungefär, i något av de förslagen jag författat genom åren. Men inte bara jag. Det här är ord som regeringar i tiotals länder har haft i sina förklaringar under det senaste decennierna.

Att de dyker upp även i Sverige tycker jag är bra.

Och oavsett diskussionen om entreprenörskap som farligt mycket använt begrepp, så hoppas jag att det även blir verklighet av orden. För att försöka överbrygga det tidigare gapet mellan kultur och näring är en viktig men stor – och svår – sak. Men som ”den hemlige planeraren” konstaterar i en kommentar till förra inlägget så gör knappast 13 miljoner kronor fog för att få kallas ”satsning”.

Som jämförelse så satsade danska regeringen 90 miljoner DKK och norska regeringen 50 miljoner NOK i liknande (okej, kanske lite mer uppblåsta) initiativ i fjol.

Kommentera
19 september 2008 under Noterat | kommentera

Satsning på kulturnäringar

Emma Emma

I eftermiddags släppte kultur- och näringsministern tillsammans nyheten att man satsar 13 miljoner kronor på att utveckla de kreativa och kulturella näringarna och samarbetet mellan kultur och näringsliv.

Det är på tiden, och inte alls förvånande. Lite mycket och oreflekterat tjat om entreprenörskap och företagande, förstås, men det verkar man få lära sig att leva med. Spontant, och utan att ha sett detaljerna, tycker jag ändå att det är både bra och behövligt. Och framför allt är det utmärkt att näringsministern är med på noterna.

Lite grämer jag mig dock över att jag tackade nej till att moderera evenemanget, när kulturdepartementet ringde och frågade för en tid sedan. För jag hade ju gärna varit där och ställt frågor…

Kommentera