I dessa kulturutredningstider kan det vara bra att gå tillbaka. Häromdagen tog jag en sväng förbi Stockholms vackra stadsbibliotek och bläddrade lite i 1972-års kulturutredning, d v s den som ledde fram till 1974-års statliga kulturpolitik.
Det var nyttig läsning. Jag märkte inte minst hur många, inklusive jag själv, har en tendens att förvanska vad som egentligen står om till exempel kommersialism och privat kulturverksamhet.
Ordagrant står det att: ”kommersiell kulturproduktion och kulturverksamhet är ofta inte inriktad på att åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning”. Det är också precis där som de menar att staten bör gripa in: för att säkra mångsidigheten och få till en jämnare fördelning. Inte annars
I övrigt verkar 1972-års kulturutredning inte alls speciellt negativa till privat driven kulturverksamhet, som de också menar dominerar kultursektorn.
Det finns också likheter mellan dagens och gårdagens utredning såtillvida att båda pratar om vikten av att bredda kulturen och arbeta tillsammans med andra politikområden.
Skillnaden ligger mest i tron på olika sorters lösningar. På 1970-talet dominerar tron på de organisatoriska lösningarna, på institutionerna. Och lösningen på kulturarbetarnas försörjningsproblem är förstås att skapa ”fler fasta arbetstillfällen”. Det kommer knappast dagens kulturutredning att föreslå.
Här märker man att tidsandan verkligen har svängt, från institutioner till nätverk och ”federationer”, från fasta arbetstillfällen till flexibla egenföretagare, s k ”entreprenörer”.
Jag undrar vad som händer om ytterligare trettio år. Vad är det vi hyllar då? Har pendeln svängt tillbaka eller åt något helt annat håll?