Har ni varit i New York någon gång?
Om jag ska ranka mina största upplevelser hamnar de första timmarna på Manhattan, som 20-åring, på topp-10. Det var som att upptäcka ytterligare en dimension av världen och av livet.
Första gången i Siena i Italien, i juli i år, berörde mig nästan lika mycket.
Att kliva innanför murarna till denna stad i Toscana var som att kliva in i Medeltiden. Men inte som i ett spektakel i Visby. I stället spelade tystnaden in. Det var siestatid och tomt på gatorna. Inga moderna kläder eller skyltar syntes.
Och torget! Il Campo mitt i staden, med sin speciella snäckform balanserade mellan storlek och skönhet, på ett sätt som inga andra torg jag sett.
Men jag är kluven. Sienas storhetstid var på 1200- och 1300-talet; en tredjedel av befolkningen dog under pesten och därefter kunde inte staden hålla kvar sin starka position. Sedan dess verkar inget ha hänt.
Framför allt funderar jag kring en stads utmaning att hantera kulturarv å ena sidan och utveckling å andra sidan. En stad som inte utvecklades trodde jag var en död stad. Men Siena visar på en stad som är levande, trots att den inte utvecklas, åtminstone inte inom stadskärnan.
Staden verkar nöjd med det och Siena är onekligen djupt präglad av sitt arv; mellan kvarteren (contrade) råder exempelvis fortfarande en enorm rivalitet och jag läser i Tomas Lappalainens ”Italien” att det finns många i Siena som aldrig lämnat stan (just som med vissa födda på Manhattan).
Ett exempel på stadens ”starka kultur” utgör onekligen hästtävlingen palion, en testosteronstinn tillställning som äger rum två gånger per år på Il Campo. Pågick inte när vi var där, men av gamla tv-klipp att döma: så galet (och djurplågande) att övriga världen har lämnat den typen av gladiatorspel. Se videoklippet nedan.
Återigen, som att träda in i en värld vi andra lämnat, mitt i Europa.