Idag i DN skriver en grupp, i kulturlivet namnkunniga personer, en debattartikel om ”alliansens och oppositionspartiernas passivitet inför kulturpolitiken”. Rubriken är ”En talande tystnad”.
Det är sent, jag kanske tänker långsamt, men jag förstår inte. Jag var inte med inför 1974 men har sällan hört kulturpolitik diskuteras så mycket som senaste året, ofta i nya sammanhang, inte minst ute i regionerna. De stora tidningarna har kört artikelserier på temat. Flera konferenser har ägt rum. Frågan är hyfsat het i Europa. Det finns till och med en ”skuggutredning”.
Att inget händer nu är en annan sak än att diskussionen inte finns. Det finns såklart en avvaktan inför kulturutredningen, som jag för övrigt idag hörde skulle släppas 18 januari.
Sedan måste det stå för var och en om man upplever att det är ”ett brus”. Jag skulle hävda att det är en attityd- och åldersfråga. (Fundera över ålderssnittet bland avsändarna.)
Det blir bara ett brus om man inte kan sortera i det enorma utbud som finns – allt nytt, plus allt gammalt. Jag tycker det är fantastiskt. Du har inte bara SVT:s tablå, du har hela deras arkiv också, plus BBC:s webbarkiv, 100 internetradiostationer som spelar konstmusik dygnet runt och en repris av ”Seinfeld” på Kanal 5 (som du också har nedladdat på hårddisken).
Inte mycket är bortskuret, tvärtom, även institutioner som symfoniorkestrar har växt på alla sätt de senaste decennierna. Samtidigt har nya former tillkommit med nya uttryck, nya korsningar, nya influenser.
Visst, mycket som visas och sänds är inte bra, inte bra alls. Men har det inte alltid varit så? Skillnaden är att i mediesamhället kan samma sak nå fler, men det innebär inte att det för varje individ blir mer ”skit”, bara att det blir olika sorter och olika engagemangsnivåer i konsumtionen.
Nyckelordet är konkurrens. Om uppmärksamhet, om resurser och framför allt om människors tid. Det är hårt ibland med konkurrens och förändring – tidigare sanningar gäller inte längre. För ja, det är ett annat land, helt enkelt för att det är en annan värld. Därmed är det också något av strukturell art.
Och tycka vad man vill om uppställda argument (jag håller givetvis med om att en rimlig uppräkningsmodell måste finnas), men en sak är säker:
Det är inte mer än 30 år gamla argument som kommer stärka kulturpolitiken bland allmänheten eller i konkurrensen med andra politikerområden. Om man inte bara är ute efter status quo, utan till exempel mer pengar till kulturen, krävs en annan agenda och en annan retorik. Att positionera sig som en motpol mot övriga kulturen (och den största delen av befolkningen), medan man själv säger att man bidrar med andliga värden är bara luftskott och skapar snarare bilden att man tar sig själv på lite för stort allvar.
Raka vägen till sin egen begravning kan man också formulera det. Jag hör att i Norge har Fremskrittspartiet gjort kulturen till en profilfråga och vill skära ner kulturbudgeten med 2 miljarder kronor. Det är den typen av populistiska åtgärder som måste undvikas i Sverige, och det sker inte genom att kulturlivet skruvar upp sig på en piedestal, utan måste bidra till – gå i täten för – en förändrad kulturpolitik med nya argument.
Den här artikeln gör mer skada än nytta för kulturpolitiken, eftersom den bekräftar alla fördomar.
PS. Det var för övrigt rätt underhållande att det blev en debatt idag. SvD:s ledarsida svarade nästan direkt.