Teatro Mássimo i Palermo på Sicilien är känt som Europas tredje största operahus och – kanske framför allt – som platsen där slutscenen i ”Gudfadern”-trilogin äger rum.
På senare tid är operahuset också ett exempel på betydelsen av ett ”kulturhus” för en stad.
Teatro Mássimo står som en egen scen mitt i stan, omgiven av trafik, rörelse, värme, dofter och ljud ljud ljud. Alla turistbussar glider förbi där – i en stad som annars är präglad av andra världskrigets bombningar (drygt 70 kyrkor förstördes).
När operahuset stängdes på 70-talet var det i mycket dåligt skick, och som med så mycket annat på Sicilien drabbades renoveringen av politiska och finansiella problem.
Huset var stängt i 23 år, men öppnade igen i maj 1997. Då hade borgmästaren Leoluca Orlando gått i täten för öppnandet och presenterade operahuset som symbolen för ”det nya Sicilien”. Han satte hela sitt inflytande på spel, men lyckades.
Idag är Teatro Mássimo ett av Palermos landmärken och jag fascineras över skillnaden mellan kultur och kulturhus – hur de båda företeelserna ibland glider isär och de blir kända för var sin sak (”landets mest utmanande operauppsättningar” jämfört med ”här till höger ser ni operahuset”); men när det sker är det ofta så att allt fokus hamnar på huset.
Huset skänker en aura och en stolhet, men står i sig inte för något innehåll, inget av det levande som kultur utgör.
Utanför Teatro Mássimo står fler turiststånd, fler än jag ser någon annanstans i staden. Kön till guidningarna av huset är på några meter.
Framför biljettkassan står ingen.
