Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
4 augusti 2008 under Analys, Noterat, Utblick | 2 kommentarer

Sommar på Amtrak

Emma Emma

Sommaren har varit fantastisk. Sonen och jag har för andra året i rad tuffat och luffat runt USA med tåg. Sammanlagt har vi nu besökt 45 delstater. I år tog vi det långa varvet runt nästan hela USA. Under dryga sex veckor besökte vi tio platser, och därmellan tillbringade vi lika många dagar på tåget. Eller tvärtom.

Vad som var bäst, tågresorna eller stoppen, är omöjligt att säga.

Jag älskar Amtrak. Allra mest det sociala: den gemenskap som uppstår i varje kupé, samtalen, berättelserna, de nya bekantskaperna. Är det något som är positivt i amerikansk kultur, är det just det här: Småpratet. Nyfikenheten. Känslan av gemenskap, om än bara tillfällig. Jag saknar det i Sverige.

Med dollarn så låg som nu, är det också billigt. För 600 dollar (hälften för sonen) får man resa hur mycket man vill, vart man vill, i trettio dagar. Standarden i kupéerna är snäppet över Business Class på flyget, med stora, sköna säten, som till och med min medelålders, otränade kropp klarar av att sova i. Tryggt vaggad till sömns av det rytmiska dunkandet.

img_0626.JPGOch av skönheten, både utanför och innanför. Amerikanska tåg är vackra. Som silverfärgade, dubbeldäckade skepp glider de majestätiskt fram genom landskapet. Empire Builder, Texas Eagle, Coast Starlight, Southwest Chief, Sunset Limited… bara att höra de olika sträckornas namn väcker reslusten och fantasin.

img_1154.JPGOmbord finns ofta volontärer som sitter i de s k ”loungevagnarna” (= vagnar med fönster från golv till tak och bar i bottenvåningen) och berättar om omgivningen, historien, kulturen och naturen som passerar förbi. Här är två stycken ombord Empire Builder i full färd med att berätta om delstaten Washington.

Utanför fönstret ser det här ut som i Twin Peaks och mycket riktigt, det var förstås här tv-serien spelades in. Den typen av intressant fakta för den kulturintresserade annonseras ofta ut i tågets högtalarsystem: ”Här spelades den och den filmen in, här utspelar sig den och den tv-serien, här föddes den och den skådespelaren, författaren, konstnären, musikern…”

Tänk om SJ skulle göra detsamma.

Men så finns det heller ingen plats på jorden där de (populär)kulturella bilderna är så starka som i USA, kulturindustrins vagga. Ibland är det nästan svårt att själv uppleva. Bilderna tränger sig emellan. Allt känns som på låtsas, som på film.

Filosoferna kallar detta för ”estetiseringen” av tillvaron, och påpekar att vi får allt svårare att avgöra vad som är skapat av naturen och vad som är skapat av den mänskliga handen; vad som är natur och vad som är kultur, helt enkelt.

Vad de menar, förstår jag en kväll framför Niagarafallen. Plötsligt hör jag mig själv säga att de nog stängs av när solen går ned. Stängs av? Niagarafallen? Som om de vore en del av upplevelseindustrin.

Just i USA får jag alltid känslan av lätt overklighet, av att allt är en film – och inte på riktigt. Bilderna, berättelserna, tonerna lägger sig som raster mellan mig och tillvaron.

Jag kliver ut i gatan i New York och vinkar till mig en taxi – och känner mig lite, lite grann som Carrie i Sex & The City… Tåget rullar in i över gränsen till Alabama, och jag börjar nynna ”Sweet Home…” Vi ser en avspärrning i Las Vegas – och jag börjar genast kolla efter Gil Grissom (som ju förresten ska sluta, snyft, även om det ryktas att John Malkovich ska ta över och hur cool vore inte det?). Vi färdas genom Montana, och jag spanar efter Sitting Bull…

För att inte tala om hur det är i Texas öken, i lilla Marfa, där vi vistas några dagar. Just precis där visar det sig att både No Country for Old Men och There Will Be Blood är inspelade, och sedan är det kört. Landskapet är redan laddat med stämningar och känslor.

Förstärkt, i fallet Marfa.

Förstört, andra gånger.

Som längs den kaliforniska kusten, där vi timtals tuffar tio meter från stranden. Där det är så vackert att det gör ont. Men där jag hela tiden ser Pamela Anderson och David Hasselhoff framför mig…

All kultur förstärker inte naturupplevelserna. En del förstör dem.

Sonen och jag försöker dock, i likhet med Tobias, hitta rätt sätt att förstärka våra upplevelser. Förra året hade vi till exempel ett ”Simpsons-år” och såg varje kväll ett gammalt avsnitt av The Simpsons på datorn. En bättre introduktion till den amerikanska kulturen än The Simpsons går ju knappast att få.

(Det skulle möjligtvis vara filosofen Jean Baudrillards numera klassiska America då, som är ett absolut måste att ha med sig på alla USA-resor, och som utan tvekan kan läsas på ”repeat”, om och om igen!)

p1000765.JPGp1000768.JPG Just den sommaren var det dessutom lansering av Simpsons-filmen och ett antal vanliga Seven Eleven-butiker runt om i landet gjordes om till Kwik-E-Marts, kompletta och kompletterade med rosa munkar, Buzz Cola, O’Krusty’s flingor och indier i kassan. Som de ”popkulturister” vi en gång för alla är, åkte vi förstås direkt dit och prövade.

img_1082.JPGI år gjorde vi ännu en sådan där samtida kulturistgrej. Det är ju inte bara kulturen som generar turism nuförtiden, utan också företagen. De är också ett slags kulturproducenter, och ingenstans kändes det tydligare än här. I Seattle. På Starbucks första kafé, startat 1971, dit turister vallfärdar. Är det bara jag som tycker att sådant är superintressant?

I grund och botten handlar det om att inte bara naturen och kulturen flyter samman, utan också det kulturella och det kommersiella.

Nästan överallt. Utom i Washington DC, där de – lustigt nog – hålls isär, kulturen och kommersen. Det upphör aldrig att förvåna mig.

Vi besökte Washington DC både i år och förra året. Vi gillar Washington DC. Det är precis som Rom. Man strosar i timtals bland monumenten och filosoferar över imperiers uppgång och fall.

p1010381.JPGEftersom tolvåringen och jag delar ett oförklarligt intresse för ledarskapsfrågor, ägnar vi mycket tid och tanke åt sådant. Romerska kejsare och amerikanska presidenter. Och man kan lära sig mycket av historien, inte minst om ledarskap. Här framför Abraham Lincoln.

Washington DC, till skillnad från Rom, är dessutom en kommersiellt fredad plats, vilket gör det hela extra behagligt. Här i huvudstaden hålls kommersialismen borta. Här står kulturen i centrum.

Det finns förstås några enstaka, auktoriserade försäljare av mat och dryck, och det finns musei- och monumentbutiker, men annars existerar ingen försäljning. Man kan vandra kilometer efter kilometer utan att kunna köpa annat än förnödenheter: vatten, mat och böcker.

Dessutom är kulturutbudet enormt – och, förstås, gratis. Precis som det ska vara. Här är fri entré en självklarhet.

Således vandrar vi, liksom miljontals av andra besökare, från museum till museum. Konst, massvis av konst, samtida och äldre, experimentell och traditionell, skulptur, måleri, foto, installationer … det tar aldrig slut. Det finns hur mycket som helst att se.

Vi varvar med annat: flygplan och rymdraketer, dinosaurier, spioner, massvis av historia av olika sort och slag. Washington DC är det perfekta resemålet om man är intresserad av konst, kultur och historia, och om man har barn. Det finns något för alla, inom gångavstånd, man kan lätt tillbringa en vecka enbart på museerna, (så gott som) allt är gratis och man slipper en stund det kommersiella.

Och detta alltså i USA:s huvudstad. Det upphör, som sagt var, aldrig att förvåna mig.

(FORTSÄTTNING FÖLJER I ÄVENTYRLIGA FÖRÄLDRAR, NR 1, 2009…)

2 kommentarer
  1. Marcus Andersson skriver:

    Låter helt fantastiskt! Nu har jag nästa sommar inplanerad…

    (Apropå America – prova Ginsbergs America så kan du faktiskt lyssna om och om igen, på repeat…
    http://www.youtube.com/watch?v=y6l_smqPvg0
    )

    /Marcus

  2. undrande skriver:

    Är inte ”America” lite:
    http://www.youtube.com/watch?v=Gq4ychrRkQA
    (blunda)
    Hajjaruu!

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas