Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
31 augusti 2008 under Noterat | kommentera

Nyttig läsning: 1972-års kulturutredning

Emma Emma

I dessa kulturutredningstider kan det vara bra att gå tillbaka. Häromdagen tog jag en sväng förbi Stockholms vackra stadsbibliotek och bläddrade lite i 1972-års kulturutredning, d v s den som ledde fram till 1974-års statliga kulturpolitik.

Det var nyttig läsning. Jag märkte inte minst hur många, inklusive jag själv, har en tendens att förvanska vad som egentligen står om till exempel kommersialism och privat kulturverksamhet.

Ordagrant står det att: ”kommersiell kulturproduktion och kulturverksamhet är ofta inte inriktad på att åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning”.  Det är också precis där som de menar att staten bör gripa in: för att säkra mångsidigheten och få till en jämnare fördelning. Inte annars

I övrigt verkar 1972-års kulturutredning inte alls speciellt negativa till privat driven kulturverksamhet, som de också menar dominerar kultursektorn.

Det finns också likheter mellan dagens och gårdagens utredning såtillvida att båda pratar om vikten av att bredda kulturen och arbeta tillsammans med andra politikområden.

Skillnaden ligger mest i tron på olika sorters lösningar. På 1970-talet dominerar tron på de organisatoriska lösningarna, på institutionerna. Och lösningen på kulturarbetarnas försörjningsproblem är förstås att skapa ”fler fasta arbetstillfällen”. Det kommer knappast dagens kulturutredning att föreslå.

Här märker man att tidsandan verkligen har svängt, från institutioner till nätverk och ”federationer”, från fasta arbetstillfällen till flexibla egenföretagare, s k ”entreprenörer”.

Jag undrar vad som händer om ytterligare trettio år. Vad är det vi hyllar då? Har pendeln svängt tillbaka eller åt något helt annat håll?

Kommentera
30 augusti 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Konstnärlighet och kreativitet

Emma Emma

Stockholm känns som New York nuförtiden. I torsdags var det vernissagekväll och tjockt av folk som strömmade mellan gallerierna i Vasastan. Jag tänker att Elizabeth Currid kanske trots allt har rätt; att vi lever i lite av en ”Warhol Economy”, där inte minst konstens sociala funktion blir viktig. Under en vernissagekväll träffar man faktiskt nästan lika många från Handels som från Konstfack.

Så mycket konst hinner man dock inte se, utan den skymtar mest förbi. Inte minst känns det angeläget att gå tillbaka och se mer av Ann-Sofie Sidén, som visas både på Bonniers Konsthall och Galleri Christian Larsen.

Utan smink, nästa gång. För hennes verk om de tyska spädbarnsinkasten väcker i alla fall mina djupaste känslor av separationsångest. Fast också en massa frågor, vilket märktes på öppningen i torsdags.

Det är det som är konstens styrka. Att vi inte enbart pratar om hur sommaren har varit, utan också om att lämna spädbarn i anonyma luckor på sjukhus när vi samlas kring den. Sådant skapar starka band.

Och att den öppnar ögonen och vrider blicken hos oss. Eller som en annan favorit, som också ställer ut just nu, Linn Fernström, säger i en intervju:

”Man brukar säga att kreativitet är viktigt, men min paroll är att konstnärlighet är viktigt. Kreativ kan man ju vara även om man gör vapen, medan konstnärlighet för mig är någonting som visar att saker kanske inte alltid är vad de ser ut att vara.”

Linn Fernström kallar sig själv mystiker, och att det är en livshållning som inte alla förstår sig på, blev tydligt när Linda Nyberg skulle intervjua henne för SVT:s morgonsoffa häromdagen. Eller kolla själv på detta lilla klipp.

Kommentera
29 augusti 2008 under Inblick | kommentera

Humanism på Handels

Emma Emma

En anledning till min bloggfrånvaro är att jag i vanlig ordning har ansvarat för ”inskolningen” av de drygt 300 nya studenterna på Handelshögskolan. I år var det lite speciellt, det var nämligen den 100:e årskullen som började på skolan och det var rekordmånga tjejer, hela 47%.

Som vanligt, när jag är i farten, blev det mycket kultur och humaniora. Redan inledningsvis höll vår kloka grundutbildningschef, Karl-Olof Hammarkvist, en föreläsning om vikten av att läsa annat vid sidan av kurslitteraturen och då främst skönlitteratur. Han citerade i vanlig ordning sin gamla chef på Nordea/Nordbanken, Hans Dalborg, som brukade säga att läser man enbart skära tidningar, blir man till slut skär i huvudet.

(Därmed inte sagt att man ska sluta läsa dem…;-)

Sedan fortsatte det i samma stil med bland annat vår vän Alf Rehn från Åbo Akademi. Alf höll i vanlig ordning en underbar föreläsning som vände upp och ned på en massa saker. Som till exempel idén om att ekonomi skulle vara något tråkigt. Han manade också studenterna att hitta sin egen lust, och aldrig tro att ekonomi skapas ur en fyrkantig modell.

Samma tema dök sedan upp nästa dag. Först i form av min kollega Joanne Pirie, som talade om vikten av att ta ett helhetsperspektiv. Det är som människor, med alla våra styrkor och svagheter, problem och möjligheter, som vi deltar i och skapar ekonomi.

Därefter i en panel med ett gäng gamla handelsstudenter, som valt lite olika vägar efter examen. Eva Redhe Ridderstad och Mats Qviberg från finanshåll, som båda har stort konst- och kulturintresse. Eva är själv en duktig fotograf och dessutom styrelseordförande i Framtidens Kultur; Mats har ett brinnande konstintresse och dessutom konstvetenskap i bagaget. Helene Willberg, som är vd för revisionsbyrån KPMG och Kristian Luuk, som drog ned applåder, eftersom han är lika snabb och välformulerad i den här typen av debatter, som han är under Melodifestivalen. Samt Calle von Essen som framför allt har ägnat sin tid åt den ideella sektorn, vilket – glädjande nog – väckte stort intresse bland årets nya studenter.

Sist, men inte minst, avslutade Sture Linnér, i år igen, inskolningen. Jag kan inte tänka mig någon, absolut inte någon, som kan göra det bättre. 91 år gammal, professor i grekiska språk, f d företagsledare, Dag Hammarskjölds närmste man i FN, tar han plats vid podiet i Handelshögskolans aula och delar – generöst och ödmjukt – med sig av sina rika erfarenheter.img_1429.JPG

Att återge hans berättelse är en omöjlighet. Han berättar om det fasansfulla, manar oss att bry oss om varandra och om dem som har det svårt; göra vad vi kan. Han berättar om människor som han har mött, ledare som har haft det gemensamt att de har fått andra människor att växa, och ber studenterna göra detsamma. Och han gör det, som sagt var, på det mest generösa och ödmjuka sätt.

Under mina sammanlagt 24 år på Handelshögskolan har jag aldrig varit med om det som händer. Det blir tårar och stående ovationer som aldrig vill ta slut och gör att taket nästan lyfter. Tro mig, det händer aldrig annars på Handels!

Jag tänker att det finns stort hopp när det är Sture Linnér, hans budskap och berättelse, som får det att ske.

Kommentera
28 augusti 2008 under Noterat | kommentera

SOMMARKORT#3: Night beach på Öland

Tobias Tobias

Ett annat nedslag från sommaren handlar om de där konserterna som fyller Sveriges sommarplatser. För det mesta brukar de vara av två typer: coverband som på ”after beachen” försöker kicka igång både öldrickande och allsång, eller artister som av sig själva kan fylla en stor festplats.

Nu har en ny kategori smugit sig in och det beror på den vikande skivförsäljningen. Artister måste tjäna pengar på något och på hotellet på Öland där jag bodde i en dryg vecka i juli uppträdde Petter och Eric Gadd (var för sig). Det skedde på en liten scen, kring midnatt under rubriken ”night beach”, i en miljö där få brydde sig om själva artisten, utan tyckte det var kul ”att det hände något extra”.

Det handlar inte så mycket om att de här artisterna inte längre fyller större scener, utan att tidigare har det varit ett så stort nederlag att så snabbt flytta ner till undanskymda sammanhang. Stoltheten sväljs nu. Jag såg Petter med ett minimalt crew rodda själv inför kvällen. Stoltheten är också svald på så sätt att det lät… gräsligt. Men spelar roll – i det sammanhanget med den alkoholnivån var det få som märkte.

Konserter tvingas bli en större inkomstkälla för artister. Sommarens uppmärksammade uttalande i Rolling Stone från den amerikanska rockgruppen Eagles manager, Irving Azoff, är talande: ”We make more money for 45 minutes of one show in Kansas City than on our entire Itunes royalty.

Kommentera
26 augusti 2008 under Noterat | kommentera

Kulturell återvinning II

Tobias Tobias

Ytterligare ett exempel på hur äldre kultur hittar ut och på nya sätt i ett nytt kulturlandskap:

Upptäcker via forskaren Daniel Johansson att författaren George Orwell har en blogg, trots att han dog för snart 60 år sedan. Innehållet bygger på Orwells dagbok från exakt 70 år sedan.

Den här dagen, 1938, skriver han, så målande:

”Hot. Dense ground-mist early this morning. Many blackberries now ripe, very large & fairly sweet. Also fair number of dew-berries. Walnuts now nearly full sized. Plenty of English apples in the shops.”

Onekligen ett resurseffektivt sätt för de som vill sprida Orwells ord.

I Sverige väntar jag på att Per Wästberg (eller hans förlag Wahlström & Widstrand) ska lägga ut tre rader varje dag. Per skriver tre rader varje morgon. En samling är utgiven, men vilken fantastisk blogg det kan bli. Och ett fantastiskt exempel på att snack culture eller snabbkultur inte behöver vara dålig.

Kommentera
26 augusti 2008 under Noterat | kommentera

Hur kulturen ska få sista ordet

Tobias Tobias

På lunchen läser jag en intervju med Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i DN för två veckor sedan. (Att luncha själv är utmärkt för att beta av tidningshögen.)

Han säger flera intressanta saker, bland annat känner jag själv igen mig av hans bild av utanförskap som konsten och kulturen lätt skapar, innan man väl ”släpps in” (=begriper koderna, förstår, har (ut)bildningen).

Han säger framför allt något klokt om delat ledarskap:

Det finns egentligen inte något som heter delat ledarskap för mig. Vd-skapet och teaterchefskapet ska vara samma person, eftersom konsten alltid måste ha sista ordet. Och skall konsten ha sista ordet så ska den ha ansvaret för ekonomin.”

Kommentera
25 augusti 2008 under Noterat | kommentera

Bildning och kulturpolitik

Tobias Tobias

Jag ifrågasatte häromdagen om det verkligen är så att bildningsnivån har sjunkit i samhället.

Strax därefter läser jag igenom ett underlag från Kulturrådets stjärnstatistiker Sten Månsson inför publikationen och konferensen KulturSverige 2009.

”(…) kan konstateras att det grova utgifts- och finansieringsmönstret i den offentliga kulturpolitiken ligger fast. Sålunda avser fortfarande idag ca 7 miljarder, motsvarande fyrtio procent av samhällets kulturpolitiska åtaganden, stöd och bidrag till folkbiblioteken och till folkbildningen.”

Jag tycker det är en tankeväckande slutsats. Trots att kulturpolitik nu diskuteras så lyfts sällan den här statiska andelen upp, framför allt inte folkbildningens andel av kulturbudgeten.

Samtidigt funderar jag – om bildningsnivån verkligen sjunkit är det onekligen det offentliga som bör stå till svars för sina satsningar på bildningen, inte någon annan. Har man misslyckats eller behövs bildningspengarna behövs mer än någonsin? Har man jobbat på rätt sätt? Kommer man jobba på rätt sätt framöver?

Kommentera
24 augusti 2008 under Utblick | kommentera

SOMMARKORT#2: Siena

Tobias Tobias

Har ni varit i New York någon gång?

Om jag ska ranka mina största upplevelser hamnar de första timmarna på Manhattan, som 20-åring, på topp-10. Det var som att upptäcka ytterligare en dimension av världen och av livet.

Första gången i Siena i Italien, i juli i år, berörde mig nästan lika mycket.

Att kliva innanför murarna till denna stad i Toscana var som att kliva in i Medeltiden. Men inte som i ett spektakel i Visby. I stället spelade tystnaden in. Det var siestatid och tomt på gatorna. Inga moderna kläder eller skyltar syntes.

Och torget! Il Campo mitt i staden, med sin speciella snäckform balanserade mellan storlek och skönhet, på ett sätt som inga andra torg jag sett.

Men jag är kluven. Sienas storhetstid var på 1200- och 1300-talet; en tredjedel av befolkningen dog under pesten och därefter kunde inte staden hålla kvar sin starka position. Sedan dess verkar inget ha hänt.

Framför allt funderar jag kring en stads utmaning att hantera kulturarv å ena sidan och utveckling å andra sidan. En stad som inte utvecklades trodde jag var en död stad. Men Siena visar på en stad som är levande, trots att den inte utvecklas, åtminstone inte inom stadskärnan.

Staden verkar nöjd med det och Siena är onekligen djupt präglad av sitt arv; mellan kvarteren (contrade) råder exempelvis fortfarande en enorm rivalitet och jag läser i Tomas Lappalainens ”Italien” att det finns många i Siena som aldrig lämnat stan (just som med vissa födda på Manhattan).

Ett exempel på stadens ”starka kultur” utgör onekligen hästtävlingen palion, en testosteronstinn tillställning som äger rum två gånger per år på Il Campo. Pågick inte när vi var där, men av gamla tv-klipp att döma: så galet (och djurplågande) att övriga världen har lämnat den typen av gladiatorspel. Se videoklippet nedan.

Återigen, som att träda in i en värld vi andra lämnat, mitt i Europa.

Kommentera
22 augusti 2008 under Noterat | kommentera

Bildningsnivån i samhället

Tobias Tobias

Det klagas ibland över bildningen i det svenska samhället.

Men jag ställer upp följande formel:

Total bildning = antal personer x bildningsnivå

Har den ”totala bildningen” inte ökat, trots allt, med allt fler som tar del av nyheter (på ett eller annat sätt), studerar vidare, engagerar sig i olika frågor?

Vi vill ju veta mer, vilket även visas av ”underhållningsexempel”:

Kommentera
22 augusti 2008 under Analys | kommentera

Kulturlivet mobiliserar – men utan framgång

Tobias Tobias

Idag i DN skriver en grupp, i kulturlivet namnkunniga personer, en debattartikel om ”alliansens och oppositionspartiernas passivitet inför kulturpolitiken”. Rubriken är ”En talande tystnad”.

Det är sent, jag kanske tänker långsamt, men jag förstår inte. Jag var inte med inför 1974 men har sällan hört kulturpolitik diskuteras så mycket som senaste året, ofta i nya sammanhang, inte minst ute i regionerna. De stora tidningarna har kört artikelserier på temat. Flera konferenser har ägt rum. Frågan är hyfsat het i Europa. Det finns till och med en ”skuggutredning”.

Att inget händer nu är en annan sak än att diskussionen inte finns. Det finns såklart en avvaktan inför kulturutredningen, som jag för övrigt idag hörde skulle släppas 18 januari.

Sedan måste det stå för var och en om man upplever att det är ”ett brus”. Jag skulle hävda att det är en attityd- och åldersfråga. (Fundera över ålderssnittet bland avsändarna.)

Det blir bara ett brus om man inte kan sortera i det enorma utbud som finns – allt nytt, plus allt gammalt. Jag tycker det är fantastiskt. Du har inte bara SVT:s tablå, du har hela deras arkiv också, plus BBC:s webbarkiv, 100 internetradiostationer som spelar konstmusik dygnet runt och en repris av ”Seinfeld” på Kanal 5 (som du också har nedladdat på hårddisken).

Inte mycket är bortskuret, tvärtom, även institutioner som symfoniorkestrar har växt på alla sätt de senaste decennierna. Samtidigt har nya former tillkommit med nya uttryck, nya korsningar, nya influenser.

Visst, mycket som visas och sänds är inte bra, inte bra alls. Men har det inte alltid varit så? Skillnaden är att i mediesamhället kan samma sak nå fler, men det innebär inte att det för varje individ blir mer ”skit”, bara att det blir olika sorter och olika engagemangsnivåer i konsumtionen.

Nyckelordet är konkurrens. Om uppmärksamhet, om resurser och framför allt om människors tid. Det är hårt ibland med konkurrens och förändring – tidigare sanningar gäller inte längre. För ja, det är ett annat land, helt enkelt för att det är en annan värld. Därmed är det också något av strukturell art.

Och tycka vad man vill om uppställda argument (jag håller givetvis med om att en rimlig uppräkningsmodell måste finnas), men en sak är säker:

Det är inte mer än 30 år gamla argument som kommer stärka kulturpolitiken bland allmänheten eller i konkurrensen med andra politikerområden. Om man inte bara är ute efter status quo, utan till exempel mer pengar till kulturen, krävs en annan agenda och en annan retorik. Att positionera sig som en motpol mot övriga kulturen (och den största delen av befolkningen), medan man själv säger att man bidrar med andliga värden är bara luftskott och skapar snarare bilden att man tar sig själv på lite för stort allvar.

Raka vägen till sin egen begravning kan man också formulera det. Jag hör att i Norge har Fremskrittspartiet gjort kulturen till en profilfråga och vill skära ner kulturbudgeten med 2 miljarder kronor. Det är den typen av populistiska åtgärder som måste undvikas i Sverige, och det sker inte genom att kulturlivet skruvar upp sig på en piedestal, utan måste bidra till – gå i täten för – en förändrad kulturpolitik med nya argument.

Den här artikeln gör mer skada än nytta för kulturpolitiken, eftersom den bekräftar alla fördomar.

PS. Det var för övrigt rätt underhållande att det blev en debatt idag. SvD:s ledarsida svarade nästan direkt.

Kommentera