”Att det går att ljuga med statistik vet vi alla men att vår nationalscen skulle vara skurkaktigare än andra teatrar betvivlar jag.” Det skriver idag i DN Elisabeth Lindfors som var marknadschef på Stockholms stadsteater 1982-2004.
Det är en intressant artikel, som fortsätter diskussionen i DN om Dramatens beläggning och fribiljetter. Vi har tidigare diskuterat den även här på bloggen (både kring kulturstatistik, 1 och 2, samt kring bilden av chefen, 3).
Elisabeth Lindfors belyser kontrasten mellan publik framgång och konstnärligt utmanande med några historiska anedkdoter (”När Upsala stadsteater introducerade Samuel Beckett i Sverige med ”I väntan på Godot” hade man 25 procents beläggning.”)
Hon ger också sin syn på vilka mått som är mest intressanta:
”Om man ändå vill (i konstnärliga sammanhang mäta framgång enbart i försäljningssiffror), och förutsätter att teatrarna både är stolta över egna föreställningar och vill förnya publiken, är en metod att titta på det totala antalet människor som ser en produktion jämfört med snittintäkt (till exempel om den har setts av 6 000 personer med en snittintäkt på 100 kr eller av 3 000 personer med en snittintäkt på 200 kr).
En djupare analys än den Dagens Nyheter kunnat prestera vore att man tittar på biljettförsäljning i förhållande till kvalitet; pjäsval, angelägenhetsgrad och skådespeleri. Det är svårt och kräver både noggrann analys och eftertanke…”
Hon avslutar med några ord som vi får ta med oss in i sommaren och fundera över:
”Analysen om vart teatern är på väg i en tid där det mesta räknas i kronor och ören saknas emellertid fortfarande.”