Tankarna ikväll fastnar vid musikern och kompositören Esbjörns Svenssons dödsolycka.
Jag tror inte att jag har upplevt så mycket liv från någon musiker. Åtminstone så nära som man kom E.S.T. innan de slog igenom och började fylla större lokaler. Jag minns en jazzfestival i Haparanda för tolv år sedan. Jag gjorde ett reportage och vi tog bilder precis när midnattssolen doppade sig i Bottenviken under någon enstaka minut. Några timmar tidigare spelade Esbjörn Svenssons Trio – som de fortfarande hette då – i en liten restaurang och Esbjörn hoppade, svettades, frustade och drog i pianosträngarna.
De har bjudit på enormt många spelningar sedan dess, och E.S.T. är ett exempel på att long tail-världen inte är nog, även om man tillhör toppen i sin lilla nisch: antalet skivor summerar inte tillräckligt för att vara nog. Trion behövde turnera så mycket av ekonomiska skäl, trots framgångarna – med utmärkelser och hyllningar i media och bransch.
Sånt känns förstås irrelevant en sån här dag, men jag tänker ändå på att alla spelningar som Esjörn Svensson ändå hann med är en liten tröst, att vi var så många som ändå fick ta del av konserterna, av närvaron och det sprakande livet som de bjöd på.
Det är det fantastiska med kultur som bäst: den fortsätter, i andra människor.
Parallellen med Jan Johansson, som också dog ung i en olycka, är för övrigt kuslig.