Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
14 juni 2008 under Analys, Noterat | 1 kommentar

Dramat på Dramaten

Emma Emma

I dag sätts ännu en klassiker upp på DN:s kultursidor: kritiken mot den avgående chefen.

Det är verkligen en klassiker. Minns till exempel Kulturnyheternas drev mot Kulturrådets förra generaldirektör strax innan förordnandet gick ut – med en ”Efterlyst”-estetik, som var rent parodisk, och en fullständig avsaknad av opartiskhet.

Utan att försvara Staffan Valdemar Holm, som säkert har sina brister, precis som alla chefer; precis som intervjuade Ingrid Dahlberg och Benny Fredriksson, till exempel, blir jag återigen lite illa berörd av alltihop.

Hade det gått bra för Dramaten (här mätt i publik, vilket i sig kan diskuteras), hade vi säkert fått läsa en hyllningsartikel som innehöll exakt detsamma, om än tolkat på motsatt vis.

Att Staffan Valdemar Holm reser och delegerar mycket, att han har satt en tydlig konstnärlig prägel på teatern och att han tar stora risker skulle lika gärna kunna tolkas som ett bra chefsbeteende.

Så här fungerar det förstås alltid och överallt. Vår tilltro till Chefen, gör att vi tillskriver henne såväl fram- som motgångar, och tolkar hennes handlingar så att de passar in i berättelsen. Samma handling som ena dagen anses skapa framgång, kan nästa dag vara den som skapar motgång.

Bland ledarskapsforskare är detta ett välkänt fenomen och därför tar vi alltid den här typen av artiklar med ett kilo salt.

Betydligt mer intressant hade det varit att få höra mer om vad Benny Fredriksson säger: att nationalteatern är i kris på många håll och därför behöver formulera om sitt uppdrag.

Se där fanns det något intressant att diskutera!

En kommentar
  1. Ulrika skriver:

    Chef och ledare är inte alltid samma sak. Är inte en del av kritiken avsaknad av ledare… mot något, framåt? Inom teater måste man oftast ytterligare definiera chefskapet, ett konstnärligt och ett administrativt. De är inte särskilt ofta enkla att förena. I texten ovan lyfts den konstnärliga chefen fram som lyckad, men intresset för hur det har gått för den administrativa chefen är obefintligt. Det är naivt.

    Här konstateras att det alltid uppstår ett mediadrev när en chef är avgående. Jag tycker att det är mer intressant att notera, att det, när det närmar sig slutet och börjar bli ofarligt, helt plötligt uppstår ”källor” som yttrar sig om förhållanden. Min uppenbara slutsats är mer skrämmande – under nästan hela chefsmandatperioden härskar rädslan bland personal för att säga något, säga emot, stöta sig med den som föder en. Vi skulle ha ett mycket mer hälsosamt arbetsklimat om vi kunde reducera denna rädsla. Som vi vet urholkar både det ena och det andra. Processen är logisk, förklarlig, men javisst, förutsägbar.
    Slutligen – angående vår tilltro till chefen, om att tillskriva arbetsplatsens utveckling: jag läste för någon dag sedan debattinlägget i DN eller SvD, där en rekryterare försökte skapa förståelse för varför svenska toppchefer måste ha bättre betalt (några exemplifierade, underbetalda noterar 21-27 miljoner om året i årslön, men svenska chefer ligger med det 30% under internationella toppchefslöner), med just ansvar som motivering. Alltså: utan att själv instämma – omvärlden förväntar sig avkastning och goda resultat av en chef, som har betalt för detta. Varför skulle man inte ha samma förväntningar på en teaterchef?

    Kulturekonomi
    debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström
    Bloggen Om Tobias Om Emma Litteraturtips
    Dramat på Dramaten
    14 juni 2008 av Emma
    I dag sätts ännu en klassiker upp på DN:s kultursidor: kritiken mot den avgående chefen.

    Det är verkligen en klassiker. Minns till exempel Kulturnyheternas drev mot Kulturrådets förra generaldirektör strax innan förordnandet gick ut – med en “Efterlyst”-estetik, som var rent parodisk, och en fullständig avsaknad av opartiskhet.

    Utan att försvara Staffan Valdemar Holm, som säkert har sina brister, precis som alla chefer; precis som intervjuade Ingrid Dahlberg och Benny Fredriksson, till exempel, blir jag återigen lite illa berörd av alltihop.

    Hade det gått bra för Dramaten (här mätt i publik, vilket i sig kan diskuteras), hade vi säkert fått läsa en hyllningsartikel som innehöll exakt detsamma, om än tolkat på motsatt vis.

    Att Staffan Valdemar Holm reser och delegerar mycket, att han har satt en tydlig konstnärlig prägel på teatern och att han tar stora risker skulle lika gärna kunna tolkas som ett bra chefsbeteende.

    Slutligen – angående vår tilltro till chefen, om att tillskriva arbetsplatsens utveckling: jag läste debattinlägget i DN eller SvD, där en rekryterare försökte skapa förståelse för varför svenska toppchefer måste ha bättre betalt (de underbetalda noterar 21-27 miljoner om året i årslön, men ligger med det 30% under internationella toppchefslöner), med just ansvar som motivering. Alltså: utan att själv instämma i det, kan jag konstatera att omvärlden förväntar sig avkastning och goda resultat av en chef, som har betalt för detta. Varför skulle man inte göra samma sak av en teaterchef?

Lämna en kommentar

Viss HTML kan användas