Debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström sedan 2007

Vill du prenumerera på analysbrevet?
15 maj 2008 under Inblick, Noterat | 4 kommentarer

Studentskryt (igen)

Emma Emma

Det är med studenter som med barn; man blir alldeles otroligt glad när det går bra för dem!

Just nu har jag (återigen) ett gäng helt suveräna studenter på Handels. Vi läser ledarskap och främst då skönlitteratur, ”facklitteratur för oss människor”, som kulturhuschefen Eric Sjöström kallar det.

Våra diskussioner hamnar alltid i ledarskapets – och livets – kärnfrågor. Vad det innebär att vara människa. Till vilken utsträckning vi styrs av våra egon respektive vår strävan efter att vara del av sammanhanget, det sociala. Ledarskapets destruktiva sida. Maktmissbruk. Moral och etik. Ansvar, glädje och passion. Tendenser i tiden: personifiering, medialisering, idealisering, exkludering. Och mycket mer.

I dag har vi till exempel, i mindre grupper, läst och diskuterat: Urkällan av Ayn Rand, Barbarians at the Gate av Bryan Burrough och John Helyar, Främlingen av Albert Camus, Det sociala livets elementära grunder av Johan Asplund, 1984 av Georg Orwell samt I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard.

Lite för många manliga författare, och alla var inte lika populära (särskilt inte David Eberhard, som åkte på ett par riktiga smällar), men generellt mycket bra diskussioner.

De är nämligen så otroligt duktiga, dessa handelsstudenter. Så kloka. Så medvetna. Så långt ifrån bilden av den stereotypa handelsstudenten man kan komma, när de försvarar demokratins värden, vikten av att göra gott, genomskåda maktmissbruk och allt annat man kanske inte tror att handelsstudenter gör. Samtidigt som de förstås också tror och satsar på företagande.

Jag är inte ensam om att ha upptäckt hur duktiga de är. Häromveckan vann två av studenterna i kursen, Rebecca Lucander och Marcus Waering, den skandinaviska finalen i en stor marknadsföringstävling. Nu går de vidare till den internationella finalen i Paris.

I går utsågs en annan av klassens knappt fyrtio studenter, Gustav Borgefalk, till ”Årets student”. I Sverige. I morse var han 65 000 kronor rikare och tvungen att konstant svara på frågor från alla journalister som ringde. Gustav är för övrigt en av grundarna bakom Dyson Initiative, som vill koppla samman unga människor med idéer över hela världen.

I klassen går vidare Günther Mårder, som i höstas fick ta emot Nationalencyklopedins stora Kunskapspris, i egenskap av vd för studentnätverket Individuell kunskapsutveckling. Och jag misstänker att det finns många fler, för alla är de värda pris. De är alla jätteduktiga!

Lite förpliktigande känns det ibland att ha alla dessa begåvningar.  Man måste vara ödmjuk och inse att man undervisar studenter som både är mycket smartare och mycket klokare än man själv.

Fast tänk vilket hopp det inger för framtiden. Med de här studenterna vid rodret kan det faktiskt bara bli bättre!

Särskilt om man parar ihop dem med studenterna på Konstfack, som jag ser fram emot att få börja undervisa till hösten.

Hur duktiga de är, kan man skåda om man beger sig ut till Telefonplan innan 25 maj. Där pågår nämligen Vårutställningen för magisterstudenterna och den får man helt enkelt inte missa. Den är suverän.

Kommentera
15 maj 2008 under Inblick, Noterat | kommentera

Rauschenberg som "kulturekonom"

Emma Emma

Att Robert Rauschenberg är död har väl knappast undgått någon. Däremot har det inte lyfts fram att han också var en väsentlig figur för hela tänket kring kultur- och näringslivsfrågor, som en av grundarna av E.A.T., ”Experiments in Art & Technology”.

Såhär beskrev jag hans engagemang i en artikel om hur Monogram, ”Geten”, kom till Moderna Museet:

”Rauschenberg hade själv utarbetade idéer om varför han över huvud taget bedrev samarbete med industrin och hur det skulle gå till. Han hade tillsammans med ingenjören Billy Klüver, dennes ingenjörskollega Fred Waldhauer samt sin egen konstnärskollega Robert Whitman grundat Experiments in Art and Technology, E.A.T. år 1966. Organisationen kom att bli en verklig föregångare inom fältet ”arts and business”.

E.A.T:s grundidé var att förena konstnärer och ingenjörer i olika samarbetsprojekt, finansierade av industrin. Syftet var att skapa en mer human och fantasifull teknologi samtidigt som konstnärerna skulle få tillgång till ny teknik. Däremot handlade det inte om att tjäna kommersiella syften, utan om att experimentera sig fram utan att på förhand ställa upp ett resultat.

Robert Rauschenberg blev först vice vd och sedan styrelseordförande. Billy Klüver var verkställande direktör. Han var ingenjör från Kungliga Tekniska Högskolan, med ett brinnande konstintresse och ett stort konstnärsumgänge. Efter att ha doktorerat i USA, blev han forskningsledare vid Bell Laboratories i New Jersey, USA, samt Moderna Museets kontaktperson. Att förena konsten och teknologin var hans stora mission, men det visade sig inte alltid vara lätt.

I en artikel från år 1999 skriver Klüver apropå sin ursprungliga tanke:

”Tror jag fortfarande efter nästan 40 år att det är så? Nej, konst vill för evigt vara olik ingenjörskonst, men jag har lärt mig att konst kan vidga ingenjörernas attityder så att de blir mer flexibla. (…) Robert Rauschenberg upptäckte att arbete med teknologi var ytterligare ett sätt att tillfredsställa hans enorma livsaptit. Vad kunde väl ha hänt om jag hade haft tillräckligt med resurser för att förverkliga hans idéer.”

Rauschenberg själv trodde likaså på samarbetet, förutsatt att man verkligen lärde känna varandra på djupet och inte sökte egenvinning. Villkoret var att bägge parter engagerade sig i en gemensam och förutsättningslös process, en process som var mycket viktigare än resultatet.

I början gick det dock trögt. Konstnärerna kom med, men inte ingenjörerna och industrin, som inte såg nyttan med projektet. Projektet fick viss offentlig finansiering, och så småningom blev fler och fler intresserade. Inför Expo i Osaka 1970 finansierade exempelvis Pepsi en paviljong – ett projekt som dock höll på att sluta i katastrof och nästan försatte E.A.T. i konkurs.

E.A.T. ansåg inte själva att de höll på med estetik, utan med konstsociologi och organisationsexperiment. Inspirerade av renässansen trodde man på det jämlika utbytet. Ingenjören och konstnären skulle ha samma status och de personliga relationerna antogs kunna överbrygga skillnaderna mellan de bägge världarna. Precis som de hade gjort i E.A.T.:s egen ledning – och i nätverken som såg till att Monogram kom till Moderna Museet i Stockholm.”

Kommentera
14 maj 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Konstnären som kapitalistisk förebild

Emma Emma

Nyss hemkommen från Konserthuset, tänker jag att jag verkligen borde sluta debattera allt som har med kulturpolitik och kulturfinansiering att göra. Allt är redan sagt och dagens debatt kändes dessutom ganska förfärlig. Om jag, mot förmodan känns det som, återfår lusten att delta i debatter, vill jag diskutera andra saker.

Som till exempel idén om konstnären som entreprenör. Samtidigt som Konserthusdebatten gick av stapeln, offentliggjordes nämligen en mycket intressant rapport, ”Att leva på kultur”. Och även om resultaten inte är förvånande, är det viktigt att få svart på vitt:

60 % inom de kulturella näringarna är egna företagare, de flesta ofrivilliga. Medelinkomsten är mindre än 20 000 kronor i månaden och endast 10% tjänar mer än 50 000 kronor i månaden.

De flesta är alltså fattigare än genomsnittet och tvingas till att bli företagare, eftersom det inte finns några andra alternativ. Och så finns det några få som klarar sig mycket bra.

Personligen fastnar jag också för att inte mer än lite drygt 20 % får någon form av offentligt stöd, vilket talar mot den ganska vanliga föreställningen att kulturarbetare skulle leva på ”bidrag”.

Nu har jag i ärlighetens namn inte sett rapporten, och har därför svårt att uttala mig i detalj. Vilken roll spelar det till exempel att så många är företagare? Vi vet ju att företagare har en egen sorts ekonomi, där exempelvis avdrag och byte av tjänster kan göra kategorin svår att jämföra med andra inkomsttagare. Och hur räknas till exempel stipendier?

Riktigt intressant blir det också om man ställer dessa siffror mot idén att konstnären utgör något slags förebild i det senkapitalistiska samhället. I Ljubljana på lördag går till exempel en debatt på temat ”The Artist as a Role-Model in Neo-Liberal Societies” av stapeln:

”The sociological features and living patterns related to the artist as a worker and subject in neo-liberal societies are gradually being seen in more and more jobs and professions. Functionalistic economic and sociological theories are treating creativity, commitment, flexibility, and nomadism as essential features of the contemporary labour force, and taking the artist as a role model that already possesses these features. The artist is also considered to be a good consumer. However, is the vulnerable status of the artist-like position valued in the neo-liberal society? Are artists the ultimate models for workers in precarious social and economic conditions? How do artists relate to this issue?”

Kan man inte åka dit, kan man alltid stanna hemma och läsa. Luc Boltanski och Eve Chiapellos intressanta ”The New Spirit of Capitalism”, till exempel, som (bland annat) driver en liknande tes. Eller ett par texter på liknande teman av Maria Lind respektive Marion von Osten.

Kommentera
14 maj 2008 under Noterat | kommentera

Kulturpolitisk debatt

Emma Emma

I eftermiddag är det dags för en öppen kulturpolitisk debatt på Konserthuset. Såhär ser programmet ut:

16:00
RE-THINKING CULTURAL POLICY AND CULTURAL ECONOMY
Introduction: Eva Swartz, Head of Committee of Inquiry on Cultural Policy in Sweden and
Bengt Kristensson Uggla, Head of Nurope

FINANCING CULTURE
Stefan Forsberg, CEO Stockholm Concert Hall Foundation
Emma Stenström, Stockholm School of Economics
Sture Carlsson, CEO of Swedish Performing Arts
David Neuman, Director of Magasin 3 Stockholm contemporary art-space
Moderator: Pierre Guillet de Monthoux, SchwungProfessor of Nurope

DIGITAL TRANSFORMATIONS – NEW BUSINESS MODELS
Intellectual Property Rights in Arts and Culture
Stefan Forsberg, CEO Stockholm Concert Hall Foundation
Roger Wallis, Professor at Royal Institute of Technology
Eva Hemmungs Wirtén, Professor at Uppsala University
Alf Rehn, Professor at Royal Institute of Technology / Åbo Akademi University
Moderator: David Karlsson

CULTURAL POLICY – INTER AND TRANSNATIONAL PERSPECTIVES
Ruth Bereson, Professor at SUNY, Buffalo, US
Keith Wijkander, Executive Secretary, Committee of Inquiry on Cultural Policy in Sweden
Krister Ståhlberg, CEO, Foundation for Swedish Culture in Finland

Fri entré. Insläpp från kl 15.30.

(Som en liten parentes kan nämnas att jag vet att jag är inkvoterad i sista minuten. Som kvinna. Från början var jag inte med, men tydligen kom det kritik någonstans ifrån och jag blev uppringd.

Sådant händer rätt ofta.

Det är OK. Jag har inga problem med kvotering.

Fast jag tycker att de hade kunnat sätta ut ”Woman” som titel på mig, nu när jag ändå inte fick någon … Det hade varit roligt.)

Kommentera
13 maj 2008 under Noterat | kommentera

Sponsring, sponsring, sponsring…

Emma Emma

Jag har nyhetsbevakning på begreppet ”kultursponsring” och just nu väller det in artiklar. Aldrig har intresset för sponsring varit så stort – i retoriken.

I praktiken är sponsringen fortfarande ganska begränsad, till någon procent eller så av en genomsnittlig kulturorganisations intäkter. Bäst i klassen, enligt Svenska Dagbladet, är Kungliga Operan, som förra året drog in 10 miljoner kronor i sponsorsintäkter.

Själv tycker jag dock att man borde mäta i procent av omsättningen och inte i absoluta termer. Då blir skillnaden mellan exempelvis Operan, som har – om jag har räknat rätt – cirka 2,5 % av sin omsättning från sponsring, och Arkitekturmuseet som har 1,25 %, betydligt mindre än vad tidningsartikeln vill göra gällande.

Samtidigt ska man komma ihåg en sak: siffrorna kan svaja. Vissa organisationer ser till att få med vartenda öre i sin redovisning, andra knappast alls. I Dansens hus, där jag själv sitter i styrelsen, fick vi till exempel ett år bidrag från företag som sänkte våra kostnader med cirka en och en halv miljon (3,7 % av omsättningen), om jag minns rätt. Men kom de siffrorna med någonstans i redovisningen? Svar: nej.

I går intervjuades också min efterträdare på Kultur & Näringsliv, Karin O´Connor. Hon såg ljust på kultursponsringens framtid och tyckte att intresset ökade, från bägge håll. Dock efterlyste hon större kompetens på området och tydligare regler vad gäller avdragsrätten.

Det gjorde däremot inte debattören Carl Rudbeck i Sydsvenskan, som inledde med en rejäl – och ganska uppfriskande – drapa mot just kultursponsring och avdragsrätt:

”… varför sådan sponsring ska vara avdragsgill är kontroversiellt. Den blir lätt ett verktyg för de mycket rika att dra av utgifter för att förbättra sina rykten. Ett undantag eller, om man så vill, kryphål i ett redan alltför komplicerat skattesystem. Lite illvilligt kan man beskriva avdragsgill kultursponsring som ytterligare ett exempel på hur fattiga sponsrar de rikas självkänsla och goda rykte. Som om det inte räckte med att sponsra deras operabesök.”

Jag kan inte påstå att jag delar Carl Rudbecks uppfattning i stort, framför allt inte när han senare i artikeln argumenterar för att staten i princip inte borde stötta något annat än kulturarv och bibliotek. Men när det gäller avdragsrätten för sponsring – och en del annat – har han onekligen en poäng.

Som alltid gillar jag dessutom att höra en mångfald av röster i debatten, istället för att alla bara plötsligt – högljutt och enstämmigt – börjar sjunga sponsringen och avdragsrättens lov.

I dag är det förresten vernissage och Vårutställning på Konstfack. Glöm inte det!

Kommentera
12 maj 2008 under Noterat | kommentera

Privatfinansierad Pinocchio i parken

Emma Emma

I dag går mobilen varm. Den omdiskuterade Pinocchio-statyn i Borås avtäcks nu på fredag – och medierna ligger i startgroparna.

Här har ett antal privata finansiärer, med konstmecenaterna Swegmark i spetsen, donerat nio miljoner kronor till en nio meter hög bronsstaty av den amerikanska konstnärern Jim Dine, och ställt den mitt i Borås. Med näsan vänd mot högskolan och titeln ”Walking to Borås”.

Lite spännande är det, och man kan förstå att folk vill diskutera. Statyn pekar onekligen på vad privat kulturfinansiering kan komma att innebära i praktiken.

En sak som slår mig när journalisterna ringer är att dock de börjar med att säga att det handlar om sponsring. Det gör det inte i min värld. Snarare om privata donationer och stiftelsebidrag, vilket för mig är en annan sak.

Personligen tycker jag dock att hela projektet är positivt. Jag ser mycket hellre en nio meter hög staty än en nio meter hög McDonaldsskylt, vilket annars brukar vara fallet. Och just Pinocchio är dessutom ganska kul, dels för att sagan har ett bra budskap, dels för att det faktiskt var en person i Boråstrakten som ritade Disneyversionen av den, vilket få kanske vet.

Lite annat hade det varit, som en av mina studenter sa i dag, om Bengt Swegmark hade satt upp en nio meter hög staty av sig själv. Eller av en bh, som han i mina ögon är mest känd för att tillverka (även om de, apropå dagens tidigare inlägg, är ovanligt bra bh:ar).

Ja, det är bara att konstatera att jag som stockholmare är lite avundsjuk. Jag vill också ha en privatfinansierad Pinocchio i parken!

Kommentera
11 maj 2008 under Inblick, Noterat | kommentera

Spelar sponsorn någon roll?

Emma Emma

En fråga i kultursponsringssammanhang är förstås om det spelar någon roll vem som sponsrar. Inte att man blir sponsrad, alltså, utan vem som sponsrar. Att det ofta är företag som, av olika skäl, behöver bättra på sin image är ju ingen hemlighet.

I mitt andra ”hemland”, Kanada, har det i veckan debatterats om det är acceptabelt att ett företag beställer en teaterföreställning. Pjäsen ”Body & Soul”, skriven av dramatikern Judith Thompson, är nämligen initierad och finansierad av Unilever-ägda Dove, som del av deras ”Real Campaign for Beauty”.

Thompson säger själv att hon inte alls har något problem med att pjäsen är sponsrad, eftersom ”redan Shakespeare var det på sin tid”.

Personligen tycker jag också att det verkar helt OK, mest för att Doves kampanj är så otroligt bra. Vilket jag tycker är en mycket viktigare parameter än man ibland vill göra gällande i sponsringssammanhang. Det handlar inte bara om att bli sponsrad eller inte, det handlar också om vem och vad man associerar sig med.

Kommentera
9 maj 2008 under Noterat | kommentera

Diskoavgift, sanningar och tidsperspektiv

Tobias Tobias

Om ni inte har sett det här så är det en hisnande och fenomenal tidsresa som ger en lektion i tid kontra tvärsäkerhet.

Tv-klippet är från Rapport i maj 1979 och beskriver hur Musikerförbundet vill införa en diskoavgift eftersom ”den levande musiken” konkurreras ut. Med tanke på dagens artikel i SvD om att konsertbesökarna blir allt fler. Trender går upp och ner såklart och nästan 20 år har gått, men den inspelade och levande musiken kommer alltid leva sida vid sida, bara i olika former.

Det är Rasmus Fleischer (Copyriot) som letat fram klippet för sin forskning och resonerar kring 70-talsdebatten i en artikel (här, 12 sidor). Rasmus konstaterar också att ”diskoavgiften” också infördes, så kallad Sami-avgift, som inkluderar alla offentliga platser.

En tidsbild i klippet är också hur reportern - indignerat – lägger orden ”och din familj” för att vidare måla upp effekterna av hur dansbandsmusikern drabbas.

Några perifera, men oj så underhållande poänger finns också. DJ:n ”Big Brother” som intervjuas i Rapport-inslaget heter Sydney Onayemi och var portalfigur i Stockholms nöjesliv på 70- och 80-talet. Han figurerar i Johan Kindes nya roman.

Sydney Onayemi kom från Nigeria till Stockholm, diskade på Strands Maritime, körde kaffevagn på AGA och städade toaletterna på Gröna Lund för att finansiera sina studier på Handelshögskolan.

Men mest av allt ville han spela skivor på klubbar på nätterna och nu börjar han spela på två skivspelare (!), inspirerad av pionjärerna på andra sidan Atlanten.

Att vända plattor hade visserligen varit ett säkert sätt att få tjejer på sedan slutet av sextiotalet, men ingen hade tagit det på samma allvar som Sydney, “Big Brother”, som blir vår första riktiga DJ.”

Kommentera
8 maj 2008 under Noterat | kommentera

Ny designlärobok

Emma Emma

Apropå Konstfacks debatt om designvärldens beslutsfattare lördag 17 maj, har Ulla Johansson och Lisbeth Svengren Holm kommit ut med läroboken ”Möten kring design. Om relationer, teknik och marknadsföring”.

Fördelarna med boken är många. Själv gillar jag framför allt den lättlästa introduktionen till olika teorier på området design och ekonomi, liksom författarnas egen analys, som innehåller en mängd intressanta iakttagelser och perspektiv, inte minst om och på relationerna mellan olika yrkesgrupper.

Däremellan återfinns fem långa fallstudier om hur olika företag arbetar med design. Personligen tyckte jag att de var lite väl detaljerade och långrandiga, men det tycker jag nästan alltid om alla fallstudier. Det enda som verkligen fångade min uppmärksamhet var BabyBjörns historia, som visade sig vara både fascinerande och mänsklig.

Fast sådant är förstås en smaksak. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om andra tycker att de konkreta exemplen är bokens främsta bidrag.

Bland det mest intressanta – och skrämmande – är annars att design och marknadsföring visar sig vara, rent ut sagt, uselt integrerade i alla de undersökta företagen, utom just BabyBjörn.

Det, om något, pekar på behovet av en sådan här bok!

Kommentera
8 maj 2008 under Analys, Noterat | kommentera

Risk och avkastning (kvinnan bakom)

Tobias Tobias

I diskussioner om upphovsrätt idag pratas ofta om att upphovsmannen bör få betalt för att kunna fortsätta satsa. Risk bör hänga ihop med avkastning även här.

Men bakom varje verk står ofta flera personer. Vilken royalty har en redaktör på ett bokförlag? Eller en studiogitarrist som sätter det där solot? Med några få undantag: ingen alls.

Jag tänker på kopplingen mellan vem som skapar, vem som riskerar och vem som får betalt eller uppskattning när jag läser artiklarna och recensionerna om Carolyn Cassidy.

En presentation av henne – med det efternamnet – är väl överflödig på den här bloggen, men i alla fall: hon var fru till Neal Cassady, som är förebild för Dean Moriarty i boken ”On the road” (”På drift”), och älskarinna till Jack Kerouac som skrev denna bok som kommit att definiera beatgenerationen.

Fru Cassady satt i baksättet, teg och tog emot bland älskarinnor och med en frånvarande far till hennes barn. Som Ulrika Kärnborg skriver i DN (och temat är motsvarande är i SvD):

”Av alla män som utropat sig själva till genier är det bara en handfull som fortfarande ansetts vara det när eftervärldens dom har fallit – de andra har fallit tillbaka in i samma anonymitet som de hjälpsamma kvinnor som lagade deras mat, tvättade deras kalsonger, tog hand om deras älskarinnor och födde deras barn.”

Kommentera