Lördagskvällen tillbringades framför tv:n. Såklart. Hos oss missar vi inte gärna en schlagerfestival.
Däremot missar vi alltid vinnaren. Det är vid sådana här tillfällen man inser att ens smak antingen är dålig eller udda eller bägge delarna. Vi hejade i alla fall på Laka från Bosnien, Andy Abraham från Storbritannien och Ani Lorak från Ukraina. Av dem var det enbart Ani Lorak som det gick bra för; Andy Abraham, som vi till och med ringde och röstade på, kom sist.
Manga-Charlotte (ja, hon ser verkligen precis ut som en figur i mangaserien Naruto) trodde vi inte så mycket på; däremot skämdes vi över att de nordiska länderna röstade så mycket på varandra. Och riktigt pinsamt blev det när såväl SVT:s kommentator som Expressen började tala om ett nordiskt svek för att Manga-Charlotte inte fick fler röster av våra grannländer. Usch!
Magnus Eriksson skriver för övrigt en bra tv-krönika om den ökade nationalismen i schlagersammanhang i dag, och jag håller helt med: Det är en otäck utveckling!
Själv satt jag annars mest och funderade över tidsandan. Jag är övertygad om att mycket av det vi tar för givet i dag kommer att förefalla som smått vansinnigt om trettio år.
Det hysteriska hyllandet av kreativitet och entreprenörskap, till exempel. Som jag kan tycka börjar bli precis lika enfaldigt som det för trettio sedan var att dissa allt som var kommersiellt.
Betänk att schlagerfestivalen då sågs som skräp, som vi inte ens ställde upp i. Att låten ”Doin the omoralisk schlagerfestival” blev en hit. Och att Stikkan Anderson kallades för ett cyniskt svin.
Vad skulle vi kalla honom i dag? En kreativ kulturentrepenör, kanske. Och därmed, förstås, en hjälte, en ”hero”.
Det säger en del om hur tidsandan svänger och hur saker och ting måste sättas i perspektiv.
PS För övrigt misstänker jag att mobiltelefoner är den nya rökningen. Status i dag, men akta dig vilka konsekvenser det kommer att bli av strålningen. Om jag får spå.