Tobias tyckte häromdagen att vi har börjat använda begreppet ”entreprenörskap” slarvigt. Det är lätt att hålla med. Och intressant att reflektera över.
Samtidigt är det inte konstigt, eftersom ett antal myndigheter (Kulturrådet, Filminstitutet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet) har fått i uppdrag av regeringen att i samarbete med Nutek komma med förslag på hur de kan utveckla just ”entreprenörskap och företagande”.
Som alltid när sådant händer – när politikerna sätter vissa begrepp på agendan och alla ser sin chans att få ökade anslag – går det snabbt inflation i användningen av just dessa begrepp.
Det är en fascinerande mekanism, som aldrig förnekar sig.
Här är ett par av rapporterna:
Kulturrådets: entreprenorskap.pdf
Filminstitutets: entreprenorskap_film.PDF
En sak man kan konstatera är också att den som citeras flitigast i Kulturrådets rapport, inte minst när det kommer till just ”entreprenörskap”, är Tobias själv (även om hans namn genomgående är felstavat).
Jag känner igen mig i situationen.
Först försöker man lyfta fram något som man tycker är intressant och bortglömt, som entreprenörskap och företagande i kultursektorn – som en (1) dimension av kulturlivet.
Varvid alla tror att det är svaret på allt och använder det i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Tio år senare hamnar man därför i motsatt position och måste snarare bromsa och begränsa användningen.
Enfalden förnekar sig heller aldrig.